Once

Jag vet. Den gick på bio. Och alla talade om den. Men jag missade den i alla fall. Det var nämligen ingen som ville följa med. Men nu har jag sett den. Två gånger. Och det blir säkert många fler tillfällen. Den är så där lagom underbar. Och kort.

Längs med Dublins gator står en man och spelar gitarr för att få utlopp för sina känslor. Under en utav sina intensivare musikaliska stunder möter han en flicka...

En vänskap grundad i deras musikintresse börja spira mellan de båda men tidigare händelser i deras liv sätter stopp för att relationen ska utvecklas. Det första som måste sägas om denna filmen är att jag måste berömma musiken. Den är otroligt bra. Den vann en Oscar för bästa originalmusik, skriven av de två huvudrollsinnehavarna själva. Man kan lämna den på i bakgrunden och bara lyssna. Filmen var inte bara en liten musikal utan hade ett budskap. Tyvärr, för mig. Jag fick nog en klump i halsen av den också. Jag vet inte med säkerhet så min hals är lika känslig nu som en rostig skorsten till en gammal kamin. Men jag hade det där leendet på läpparna i alla fall. Som vid "Little Miss Sunshine". Det brukar betyda samma sak. Den var fin.

Betyg: "sssss"

Falling slowly:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Dom blårandiga! Dra åt helvete."

Dickie Dick Dickens

Får alla delar av världen lika mycket dagsljus?