Söderblandning

I nyårskvällens mörka prakt försluts en del av livet. Och gjort blir gjort och sagt blir sagt och bladet färdigskrivet. Då, i en svindlande minut, hörs Vett och Sanning tala och våra drömmar saknar slut tills nyårsklockan klingar ut och vi blir fullt normala.

Är det fullmåne idag? Folk på bussen och i tunnelbanan har varit mer än vanligt otrevliga. Eller är det vårt formidabla "oväder" som har nått oss idag som påverkar psyket? Det är ju ett fruktansvärt oväder, en 1:a på SMHI's tregradiga skala. Det är ju inte direkt orkansäsong i Florida direkt... Roligt i alla fall att dom har börjat med skalor. Det känns tufft. Förresten är det inte månen på bilden utan Venus. Det kanske därför människor är galna.

Så var julhelgen till ända och det är inte bara en dans runt granen. Just nu är det den förkylning som har slagit mig i huvudet likt en slägga det som gör sig mest påmind. Med ett huvud fyllt av bomull funkar inte allt där uppe. Jag kan däremot påstå att jag är expert på 20-bitars Bamsepussel. Jag har inte lagt det bara en gång utan 6-7 gånger i rad, vid varje tillfälle. Varför? Ella! Tror inte att det var så mycket att hon ville lägga pusslet utan mer att se mig göra det. Eller någon annan. Alla fick nog en dos av Bamse, Lille Skullt och Skalman. Tomten kom och Ella var i alla fall inte livrädd. Reserverad kanske är ett bättre ord. Hon tog i alla fall emot mina paket eftersom "Peter är borta". När tomten gått och "Peter kommit tillbaka" möttes jag i alla fall av Ella som överlämnade mitt paket. Tjejen har koll. Snart tre år gammal och innehållet är vid första anblicken inte det viktigaste utan papper och snören är minst lika kul . Nu blir det inte mer skriva efter

Avsnitt 1 i avdelningen "Juklappar man minns" tar mig till en vinylskiva i slutet på 70-talet. Det var jul. Snön låg meterdjup, det gjorde den alltid när vi var hos farmor och farfar i Ramsjö, någonstans i Hälsingland. Det är i alla fall vad jag kan minnas då det alltid byggdes snögrottor. Jag var väl 9-10 år och på den tiden sprang jag väl inte runt och köpte skivor själv direkt. Den musik jag lyssnade på, när jag lyssnade, strömmade ut från brorsans rum. Det var en stor variation av musikstilar vill jag minnas. I rummet fick man däremot inte vara. Det gällde att smita ner när han inte var hemma. Hörde jag låtarna nu skulle jag inte kunna säga vilka de var men jag kommer ihåg skivkonvoluten. Dom tittade jag ofta på. Ett skiva som jag minns väl var Bay City Rollers. Det var tufft gjort med en snubbe på en motorcykel dessutom hade konvolutet hade utdragsbara flikar på varje bandmedlem. Det var skitcoolt. Men bilderna på bandmedlemmarna såg gay ut redan då. E tt annat band jag

Årets juklapp är utsedd av Handelns Utredningsinstitut och i år blir det då ett Pokerset... Inte för att jag tidigare har följt eller intresserat mig för dessa utnämningar men årets "måste-köp" luktar bakmaskin lång väg. Poker är väl kul men den nya vågen kräver ju tid och inbjuder inte direkt till spontanspel. I alla fall inte om man ska spara pengar. Till sommaren 2006 kommer pokervågen vara utdöd. Det tror i alla fall jag. Min nominering hade nog varit mp3-spelaren.

Lista två kommer snabbt och tätt in på. Sitter du och suckar en söndagkväll över att måndagen endast är ett par timmar och en natts sömn borta och att du snart ska tvingas sega dig upp ur sängen för ännu en knegarvecka? Det finns ett botemedel, en lisa för själen, en mungipauppdragare. Något som får din måndagmorgon att börjas med ett leende. Ditt visuella apotek bjuder på 2 x 45 minuter lustgas i form av FC Barcelona med tre personer i huvudrollen. 1. Ronaldinho - Jesus lever och frälser 2. Eto'o - man kan hitta ett mål i en höstack 3. Messi - like a bat out of hell... Ps. Funkar inte detta så gå tillbaka till lista nummer ett.

Bloggens första lista är här. Den dyker upp i kategorin "musik-som-får-en-att-bli-glad-och-sjunga-med". Så ladda er walkman, bilstereo eller mp-3 spelare med dessa morgonvitamininjektioner. 1. "Mess Around" - Ray Charles 2. "If You Wanna Be Happy" - Jimmy Soul 3. "Ska Ska Ska" - The Skatalites Bubblare: "Agolo" - Angelique Kidjo Money In the Bank: "Just idag är jag stark" - Kenta Gustafsson Ah, you can talk about the pit, barbecue The band was jumpin', the people too Ah, mess around They doin' the mess around

Under några år har det bara varit skogshuggare och grovisar som varit moderiktiga utav misstag. Nu kan alla känna att dom kan tillhöra en kategori på en "innelista" i någon kvällstidningsbilaga. Se bara till att klä er i en skjorta med ett tartanmönster. Det är här den rutiga skjortan i mjuk bomull kommer in. Hur ska man vara praktiskt klädd för vinterna och moderiktig? Enligt säkra källor är det denna vintersäsong som flanellskjortan gör come back på riktigt. Jag hittade min gamla Peak Performanceskjorta i hörnet av garderoben i en påse tillsammans med ett par gamla fotbollsbenskydd. Allt kommer tillbaka, det är bara att börja leta. Hursomhelst tyckte jag att ni borde veta detta för att inte vara hjälplöst ute i vinter.

Tyvärr hade "the bastards" på ZTV klippt bort den andra sekvensen där jag syns bättre. Men här är mina 15 hundradelar av berömmelse...

För att ta oss till Manhattan varje dag så tog vi tåget PATH (Jersey Transit) från Exchange Place i Jersey City och efter en fyra minuter lång resa under The Hudson River så dök vi upp mitt på Ground Zero - resterna av the World Trade Center. Där två 417 meter höga tvillingtornen en gång stod finns nu bara ett gapande hål. Det pågår ingen större aktivitet då projektet med den 1.776 fot höga ersättare Freedom Tower inte löper problemfritt. Arbetsplatsen är väl bevakad och omringad. Runt omkring finns dock information om vad som hände och flera minnestavlor. Allt sköts väldigt värdigt och det är långt ifrån det glättigt amerikanska man annars skulle kunna vänta sig. Ser man sig runt omkring ser det mesta alldeles vanligt ut. Förutom byggnadsplatsen är det bara det svarta skelettet av huset där Deutche Bank huserade. Det huset ska också rivas men står ännu kvar. Det är inte möjligt att inte påverkas när man står inför det vakum som uppstått. Det känns i magen att nånting saknas och det är

Varje morgon kom vi iväg senare och senare. Jetlagen avtog och tröttheten från maratonpromenaderna tog vid i stället. Hursomhelst blev det sightseeing igen innan vi klockan två skulle infinna oss på The Ed Sullivan Theater. När vi kom dit var kön redan en bit på väg. Vi släpptes in och fick visa legitimation två gånger innan vi kom fram till Bethany och blev avprickade från hennes "gold list" och fick våra biljetter. Sen samlades vi ihop i grupper och fick ytterligare information om vad som skulle ske. Allt skulle upprepas unisont efter en lätt energisk ung herre. Vi hann inte så mycket mer än att äta en bit mat och ta en öl innan vi skulle vara tillbaka. Vi skulle stå bakom det blå bandet klockan 15:30. Vi dök upp med våra biljetter mycket förväntansfulla. Här får jag redan indikationen av att det kan bli en kul kväll. Utanför teatern står en bil med tillhörande släp från Orange County Choppers. En grymt rolig och intressant program på Discovery om familjen Teutel och dera

Vi stack direkt upp till Broadway, norr om Times Square. Ed Sullivan's theater var målet och syftet var att skaffa biljetter till Late Show med David Letterman. Biljetterna är gratis och som svensk verkar det vara svårt att beställa via nätet men om man går dit på förmiddagen och fyller i det formulär man får är chansen stor att man får plats genom lotteriet. När du har skrivit ner dina uppgifter får man sedan gå på en liten intervju och är man lite glad och berättar att man kommer från Sverige ökar nog chansen att få komma in. Det hjälper även att känna till lite om programmet och vilka som brukar vara med. Rupert i "Hello Deli" till exempel. Under eftermiddagen, efter lite strul, fick vi besked att vi fått plåtar till inspelningen på torsdagen. KUL! Efter att som vanligt stressat runt på stadens alla gator blev det ännu en middag i Jersey City. Hearts & Horns bjöd på en riktigt god kyckling samt tinnitus. Vi skippade efterrätten för att få behålla hörseln. Här måst

Sovmorgon stod på schemat efter föregående kvälls hockeyäventyr. Den extra tiden för att vila behövdes då dagen mest skulle bestå av att att promenera. Man lägger ett antal kilometer bakom sig på besök i New York. Visserligen finns nästan 400 kilometer tunnelbana att utnyttja och drygt 450 stationer att besöka. Men man tycker alltid att allting bara ligger runt hörnet. Nu består ju även NY av shopping och då får man inte gå under jord. I The Village sprang vi på en filminspelning med Billy Bob Thornton. Det ska tydligen vara en komedi. Vi såg inga stjärnor men på bilden ovan håller man på och spelar in en "regn-i-New York-scen" med sprinklers på taken. Överallt annars var det blå himmel. School for Scoundrels ska filmen heta och kommer väl till Sverige 2006/2007 skulle jag tro. Skor och I-Pod högst upp på shoppinglistan. Under den sena eftermiddagen tittade vi även på Jersey City innan vilade upp oss och senare tog spårvägen till Hoboken och Arthur's Tavern. Menyn på den

Game day Klarblå himmel ännu en dag. Värmen lika bemötande. Idag skulle höjdpunkten bli kvällens match på Madison Square Garden mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins. Jag och Kattis hämtade biljetterna och passade på och tog en rundvandring på arenan. Den är visserligen inte så stor i antalet säten mätt, bara ca. 20.000 i maxkapacitet. Men det faktum att arenan ligger på sjätte våningen gör det imponerande. Det finns även en konferenslokal som tar drygt 5.000 åskådare. Arenan har nog mest blivit känd som en boxningsarena och det var så det började redan på 1800-talet. Det har funnits fyra stycken arenor på 3 olika platser i New York. Namnet kommer ifrån att den till att börja med låg vid 26th street/Madison Avenue och tog upp ett kvarter. Därav namnet Madison Square. Garden blev det för att det var en öppen arena/park med träd och buskar. Cirkusdirektören Barnum började det hela. Det var även han som presenterade Jenny Lind - den svenska näktergalen för den nordamerikanska k

Söndag och solen bjöd på sitt bästa humör. 20 grader varmt och till en början en osynlig himmel. Istället såg vi inte ens Manhattans skyline då dimman lå tät. Men lagom till att vi runt lunch tagit oss in till Midtown var himmelen klarblå. Söndagen den 6 november var det dags för New York Marathon. 36.000 löpare och över 2 miljoner åskådare kantade gatorna. Alla hejade vilt på sina landsmän. I publiken fanns människor med alla möjliga flaggor och från alla möjliga länder. Dagens långa promenader tog sina offer och kvällen avslutades på en restaurang i Little Italy och en riktigt god pasta intogs innan vi tog oss hem till Jersey igen för att ta hand om ömma fötter.

Åtta timmars flygresa och Newarks flyplats hälsade oss (Jag, Kattis och Anders)välkomna på sitt bästa sätt. Vänthallen till Imigrations som normalt brukar bjuda på ett par timmars stillastående ekade tomt. Tydligen hade de andra ankommande flygen ställts in. Det var bara att promenera fram till en tjänsteman och langa fram passet. Sen blev man fotograferad och respektive pekfinger scannades in. Därefter var det bara att passera tullen. Bagaget kom som på beställning så det vara bara att vinka till sig en taxi så var man på väg mot staden. Nu skulle vi ju inte bo mitt på Manhattan utan i Jersey City, NJ. Detta gjorde att taxiresan knappt tog 15 minuter innan vi var på hotellet. Säg till nån att ert plan landade klockan sju och att ni befann er på hotellrummet en timme senare och dom kommer att tro att ni ljuger. Så fort gick det. Anders som skulle bo uppe på 63:e gatan kom fram runt 22:00, ca. två timmar senare än oss. Jersey City ligger precis på andra sidan av Hudson River. Det har om

...I'm leaving today. Färdigpackat både en och två gånger. Nu blir det ett kortare uppehåll på bloggen men hoppas vara tillbaka om en dryg vecka. Skulle jag hamna på ett Internetcafé eller ha tillgång via hotellet kanske det blir en rapport. Catch you all later!

Liten väska - stor väska, liten väska - stor väska... Det jobbigaste med att resa är själva packandet. Jag brukar oftast fylla en medelstor väska och lagom till en timme innan avfärd mot Arlanda brukar jag slänga ut hälften. Väl framme på min destination brukar det visa sig att jag har glömt nåt och att hälften av det jag har med mig inte används. Har inga illusioner om att den här resan kommer att bli annorlunda. Nu är det här ingen sol- eller snöresa utan en "samma-klimat-som-jag åkte-ifrån-resa". New York i november lär bjuda på temperaturer runt 16-17 grader så det blir väl samma garderob som vardagen i Stockholm. Temperaturen är lagom med andra ord när man vet att fötterna kommer att användas en hel del och då är det skönt att det inte är för varmt. Söndagen får bli att treva sig runt och försöka komma ihåg var jag var sist. Det var ju några år sedan. New York Marathon går av stapeln på söndag så det kan bli coolt att se lite av. På måndag kväll blir det en tur till Madi

Det blir till att leta fram långkalsonger och raggsockor. Fotbollssäsongen fortsätter. Bajen var det bättre laget idag på Malmö Stadion och vann rättvist med 1-0 och tog därmed den sista platsen till vinterns Royal League. Ligan dissades under förra året men jag får svänga kappan på den punkten och konstatera att det nog är roligare att möta kvalificerat motstånd från våra grannländer än Superettanlag på Skytteholm. Utöver varma underkläder kan det bli aktuellt att plocka med bandyportföljen till Söderstadion. Novemberfotboll på Söderstadion under elljus ska bli kul. En berg- och dalbana till säsong fick på något sätt ett värdigt slut. Toppmatcher mot topplagen men bottennapp mot... just det, bottenlagen. Minns väl den välförtjänta segern på Söderstadion mot dif med förtjusning samt pressen mot samma lag under dom sista 15 minuterna i returmötet på Råsunda. Det får väl tilläggas att Djurgårdens avslut var imponerande. Stockholm är fotbollens huvudstad. Men det ryktas att dom dubbla kra

Som vanligt måste jag passera mördarbacken längs Huvudsta allé på min väg till jobbet. Den kommer strax efter det vackra området vid Pampas Marina. I morse växlade jag som vanligt ner och trampar på, uppför den tillsynes ändlösa backen. Idag var jag dock tvungen att stanna. Framför mig, upp över krönet, kom en veritabel solförmörkelse emot mig. Någonting på en cykel kom farande nerför backen likt det stora stenblocket i en Indiana Jones film. Till en början sakta men personen ökade stadigt i fart. Jag vet inte hur sadeln han satt på såg ut men en parkbänk hade nog varit bekvämare. Cykel- och gångvägen är ganska bred men jag var tvungen att verkligen hålla höger av rädsla att inte dras med av vinddraget när han for förbi likt en långtradare. Det är ju skönt att se att han var ute och motionerade. Cykla och se häpnadsväckande saker!

Det kom en dröm på posten, med fulla segel - öppet hav. Det kom en båt i drömmen, vänliga ord - svar på ett dagboksblad. Hon tog mig in i framtiden, hennes värld - ett varv på en karusell. Vill du ge mig leendet - leendet till en värld utan krav.

Paper Lace var ett band på 70-talet. Brorsan hade en singel jag kommer ihåg mycket väl än idag. Den hette "The Night Chicago Died" och jag tyckte den var grym. Det var väl en av dom första låtarna på engelska där jag förstod vad dom sa trots att man knappt börjat med engelska i plugget. Skivan spelades flitigt och jag kan fortfarande minnas raspet från pick-upen som snurrade på vinylen. (Skivspelaren tål också att omnämnas. Farsan jobbade i Saudi Arabien och kom hem med en attachéväska till brorsan, vilket jag tyckte var löjligt. Men nu var det inte en väska utan en STEREO! Locket blev till två högtalare och inuti fanns en skivtallrik, bandspelare och radio. Den var cool! Undrar var den är idag?) Hursomhelst har jag lyssnat på låten igen, tack vare Internet. Låten är en berättelse hur snuten slogs mot Al Capone i gangsterstaden Chicago. Jag hör texten igen och känner igen en passage jag alltid har undrat över. "In the Hilah Vasamanga, in the land of the dollar bill...&q

Den svarte poliskommissarien Graham Waters inleder Crash efter att ha varit med om en bilolycka: "It's the sense of touch. In any real city, you walk, you know? You brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We're always behind this metal and glass. I think we miss that touch so much, that we crash into each other, just so we can feel something." Jag tycker upplägget är snarlikt "Traffic" och "Magnolia" där olika människor med olika bakgrunder fångas upp av ett genomgripande tema. I Crash rör det sig om helt vanliga människor från alla samhällsklasser: vita, svarta, latinare, koreaner, iranier och mexikaner, men även rika och fattiga, poliser och skurkar, samt maktmänniskor och maktlösa. De lever helt olika och de har ingenting gemensamt mer än att alla har fördomar och förutfattade meningar om varandra. Persern Farhad blir misstagen för arab och blir kallad för Osama. Den rika åklagarfrun Jean får sitt lås utbytt, men när

I februari sitter jag väl igen på en gammal tidning, händerna i fickorna, mössan neddragen över öronen och småhuttrar på Skytteholm. Bajen spelar träningsmatch mot GIF Sundsvall. Slutresultatet blir efter propagandaspel 8-0 och man tror på en kanonsäsong - precis som i år. Trodde att Hammarby skulle gå ut och kämpa idag. Men dessvärre är det tydligt att ingen visar upp några ledaregenskaper eller vilja att vinna. Varför väntar alla på att någon annan ska ta tag i spelet och göra mål? "If you aren't going all the way, why go at all? " ~Joe Namath

Minns någon en världsomsegling under havet? Jules Vernes fantastiska bok från slutet av 1800-talet där Professor Aronnax, betjänten Conseil och harpuneraren Ned Land jagar ett havsmonster som sägs ha sänkt många skepp och sjömän. Men vidundret är av plåt. Som "fria" fångar åker dom med Kapten Nemo, ombord på ubåten Nautilus, ut på en fantastisk världsomsegling under havet. De upplever många äventyr, söker skatter i sagolika undervattenslandskap, upptäcker den sjunkna staden Atlantis och slåss mot jättebläckfiskar. Jättebläckfiskar - hur häftigt är inte det? Nu har man även hittat det mytomspunna djuret och fått det på bild - levande. Läs mer här: Jättebläckfisk fångad på bild

Sitter på cykeln på väg till jobbet och har i lugnt tempo hunnit till Lindhagensplan när mobilen piper till. SMS! Stannar till och lirkar ur mobilen ur fickan och med snabba fingrar navigerar jag fram till inkorgen. Där finner jag då ett litet meddelande från Folktandvården som är vänliga att upplysa mig om att jag ska på besök om 40 minuter! 40 minuter!? Är det redan den 27:e? Hastigt och lustigt får jag trampa upp till Fridhemsplan och kasta mig på tricken. Jag ringer och bekräftar samtidigt som jag nämner att jag blir fem minuter sen men skyndar mig allt vad jag kan. Väl i Gubbängen kommer jag in till väntrummet fyra minuter sen. Jag ombeds sitta ner och jag förstår att det finns ju då en anledning till varför det heter väntrum. Man får alltid vänta. 10:30 hade jag tid men fick vänta 15 minuter. Således var dom 20 minuter sena då jag var fem minuter sen men dom tyckte tydligen inte att min tid var värd nånting. Undrar vad som händer om jag kommer en kvart sent och dom är på tid. Mis

Söndag kväll och helgens sår är slickade. Cinderellaturer tar på krafterna även om det mest är sömn jag saknat. Stockholms skärgård är något speciellt. Fantastiskt att kunna glida igenom allting samtidigt som man sitter högt upp på däck och blickar ut över öar, kobbar och skär. Men en lugn söndag med besök på Årsta IP en strålande vacker sensommar dag i september är som lisa för själen. Gjorde även en vandring nere på Luxområdet på Lilla Essingen och det har verkligen tagit sig och blivit sitt eget kvarter. Väldigt snygg design tycker jag men lite väl grått och ocharmigt. Nånting saknas, kan inte sätta fingret på vad.

Om någon råkar vandra mellan Lilla Essingen och Vreten och hittar en liten svart påse innehållande ett par surt förvärvade solbrillor kan ni ju hojta till. Så j*vla onödigt...