I drömmar
Oj oj oj. Vilken natt. Eller morgon kanske jag ska säga. Jag sov som en gris fram till klockan fem i morse. Sen började fyrverkerierna, vaktparaden och tredje världskriget i mitt huvud. Jag måste ha vaknat till av att tidningen ramlade in genom brevlådan för jag kollade på displayen på radion. Den flimrade svagt grönt (tror dioderna håller på att dö ut). 05:02.
Sen somnade jag in igen och befann mig snabbt på djurgårdsfärjan igen, precis som för en vecka sedan - på väg mot Skeppsholmen. Där satt hon igen på träbänken precis som sist. Hon är busigt vacker, samtidigt elegant i kort blont hår. Smart klädd i dräkt och en beige kappa (tror jag). Ljusa bruna skor/boots som påminner om stövlar från 1800-talet fast med två spännen på sidan istället för snörning. Minne för detaljer.
Och jag kan inte sluta titta den här gången heller.
Hon tittar lika mycket tillbaka men nu, i drömmen, hörde jag henne tala. Hennes läppar rörde sig inte men hon fanns där i mitt huvud. Det är precis som om vi har ett normalt samtal, som om vi hade känt varandra i evigheter. Hon talade lugnt och telepatiskt på och jag lyssnade bara. Och det kändes som den mest naturliga saken i världen. Men jag kunde inte svara, inte heller röra på mig. Det enda sättet jag kunde kommunicera var genom att le eller svagt nicka instämmande. Väl framme var förtrollningen bruten. Men även denna gång vågade jag inte gå fram. Utan jag steg klumpigt av båten som en koloss. Kände mig som en jätte.
Explosion. Genom ett stort hål i tunnelns tak ramlar jag ner. Beväpad upp till tänderna. Jag skjuter vilt omkring mig på tyskar, sjörövare och banditer. Det är full skottlossning. (Den här delen av drömmen kan jag nog härleda till filmen igår.) Bovarna förskansar sig bakom en enorm port. Men jag har en liten tunna som är fylld med dynamit. Den får jag stampa på våldsamt så att den ska bli tillräckligt liten för att kunna rullas in under porten. Jag sätter mig sedan på huk och försöker få den att explodera genom att skjuta på den från ett avstånd av en meter. Jag avlossar skott efter skott. Ingenting händer. Explodera då för fan!
Sen somnade jag in igen och befann mig snabbt på djurgårdsfärjan igen, precis som för en vecka sedan - på väg mot Skeppsholmen. Där satt hon igen på träbänken precis som sist. Hon är busigt vacker, samtidigt elegant i kort blont hår. Smart klädd i dräkt och en beige kappa (tror jag). Ljusa bruna skor/boots som påminner om stövlar från 1800-talet fast med två spännen på sidan istället för snörning. Minne för detaljer.Och jag kan inte sluta titta den här gången heller.
Hon tittar lika mycket tillbaka men nu, i drömmen, hörde jag henne tala. Hennes läppar rörde sig inte men hon fanns där i mitt huvud. Det är precis som om vi har ett normalt samtal, som om vi hade känt varandra i evigheter. Hon talade lugnt och telepatiskt på och jag lyssnade bara. Och det kändes som den mest naturliga saken i världen. Men jag kunde inte svara, inte heller röra på mig. Det enda sättet jag kunde kommunicera var genom att le eller svagt nicka instämmande. Väl framme var förtrollningen bruten. Men även denna gång vågade jag inte gå fram. Utan jag steg klumpigt av båten som en koloss. Kände mig som en jätte.
Explosion. Genom ett stort hål i tunnelns tak ramlar jag ner. Beväpad upp till tänderna. Jag skjuter vilt omkring mig på tyskar, sjörövare och banditer. Det är full skottlossning. (Den här delen av drömmen kan jag nog härleda till filmen igår.) Bovarna förskansar sig bakom en enorm port. Men jag har en liten tunna som är fylld med dynamit. Den får jag stampa på våldsamt så att den ska bli tillräckligt liten för att kunna rullas in under porten. Jag sätter mig sedan på huk och försöker få den att explodera genom att skjuta på den från ett avstånd av en meter. Jag avlossar skott efter skott. Ingenting händer. Explodera då för fan!
Kommentarer