Söderblandning

Dag tre avslutades efter en kortare resa till Mount Maunganui längs kusten. Det blev en kortare promenad längs stranden på grund av den starka vinden. I övrigt har stränderna varit helt övergivna då det är höst. Hade det varit i Sverige hade de varit hyfsat mycket folk i rörelse i alla fall. Utöver de stopp vi gjort längs vägen är det mest minnesrika de otroligt skiftande miljöer och landskap vi sett på vägen. Allt från djupaste grönska med vildvuxna skogar, böljande höga kullar till karga ogästvänliga vulkanlandskap. Bara bilturen var värd resan. Vädret har varit exemplariskt. Bilder får komma senare.

Dag två avslutades således i Rotorua - Sulpher City - där vi vaknade upp dag tre till doften av ruttet ägg. En turiststad för alla de aktiviteter i form av spa, fiske, bad, vandring, fallskärmshoppning, paddling som fanns. På en sträcka av trehundra meter räknade jag till närmare 25 hotell. Det var bara en tredjedel av Fulton Street. Vi åkte vidare...

Övernattningen efter dag ett gjordes på Chateau Tongariro. Ett gammalt hus utan glans av ett chateau men fint likväl. Det var vid foten av Mount Ruapehu (som hade ett sort utbrott 1996) och i synhåll från Mount Ngauruhoe (Mount Doom) från Sagan om ringen. Landskapet var fantastiskt. Vi tog även liften upp på vilkanens sluttning. Vi avstod från att vandra upp till toppen då det tog drygt tre timmar. Och inga stigar fanns och vi inte var utrustade för det. Dessutom hade vi redan bestigit en vulkan. Berget är väldigt ogästvänligt och klipporna vassa. På vintern är dock området ett väldigt populärt skidområde. Resan gick sedan mot Rotorua. På vägen besökte vi termikområdet Wai-O-Tapu. Områden som fanns precis överallt. Heta källor, floder och vandringsvägar. Mitt i skogen fann vi ett stort hål med kokande lera som låg där och puttrade. Vi besökte även en "Thermal Park" som visade olika "gejsrar". Allt väldigt aktiva, fräsande, ångande och spottande. Alla kratrar kokade

I fredags följde jag med Linas universitet på en utflykt. Vi tog en färja från Devonport (mittemot Auckland) till Rangitoto - en vulkanö 15 minuter utanför Auckland. Där skulle vi på geocaching. Det går ut på att med gps och ledtrådar leta efter gömda "skatter". Jag sprang upp och ner för den där jävla vulkanen i hettan tills fötterna (på grund av för dåliga skor) blödde. Jobbigt men riktigt roligt. I lördags gav vi oss sedan ut på tu man hand på en tre dagars bilutflykt. Vi styrde söderut mot Otorohanga där vi efter 2.5 timmars körning besökte en Kiwi-fristad. De är skygga de små djuren men vi fick se dem matas under de få timmar på dygnet de är vakna. Små och små. De är lika stora som en gås ungefär och går som en kamel. Näbben är lång och vass men det är med fötterna de försvarar sig med. Coola fåglar. Därefter trettio minuter på vägarna till grottorna i Waitomo. Vi valde bort äventyret att med rep sänkas ner i avgrunden iklädda våtdräkter eller att åka på flottar ner i un

Dag två i Auckland. Jag bor i en förort som heter Takapuna och ligger på andra sidan Auckland Harbour Bridge. 10 minuter med lokalbussen. Jag har sett mig omkring i Auckland två dagar nu men i ett betydligt lugnare tempo än Sydney. Eftersom Lina mest har jobbat så låg det på mig att guida runt henne i Auckland för första gången. Det är en liten storstad och tillgänglig till fots. På en halvtimmes promenad tar man sig långt i stan. Tempot är lugnt och alla trevliga. Till helgen väntar bilhyra och utflykt. Grottor ska besökas, sjöar ska plaskas, berg ska bestigas och Maoribosättningar ska intas.

Sydney har verkligen visat sig fran sin basta sida. Ja fran alla hall och kanter. En fantastisk vacker stad om an dyr. Jag har nog promenerat 4 mil pa drygt en dag vad jag kan utmata fran kartan. Fyra timmar i lordags och drygt sju timmar idag. Staden paminner valdigt mycket om Stockholm och Lissabon. Jag fick lite av samma kansla. Men det ar val narheten till vattnet som gor det. I morgon flyger jag vidare till Auckland. Sa langt hemifran man kan komma. Spannande.

Sa var strandlivet slut for denna gang. I alla fall i Australien. Jag lamnar Byron Bay for storstaden och det utan att fa massage bli spadd eller fatt handen last. Inte fotter, nasa, hals eller langre ner heller. For Tarras del kan jag bara saga att det var svart att hita den ansvarige. Det sitter ju nan i varje gatuhorn. Du far jobba pa profetian sjalv... Nu mot stranden och en sista ol i solnedgangen.

Jag laste just ut Manniskohamn av Johan Ajvide Lindqvist. Lat den ratte komma in ar fortfarande den basta boken. Men den senaste ar mycket battre an tvaan och trean. Ett lampligt satt att fira att boken var slut var att bege sig pa en fem kilometer lang promenad upp till fyren i Byron Bay. Jag tog vagen genom regnskogen. Jag var helt slut. Vid fyren stortar klipporna pa ett dramatiskt satt, likt trappsteg ner i havet, just som i boken. Vadret ar omvaxlande. Bla himmel och sol nagra timmar sen kommer en stortskur. Sen blir det bra igen. Man ar blot fran havet eller regn mest hela tiden. Aussies ar valdigt snalla. Dock inte i trafiken. Bakom ratten ar de hansynslosa och otrevliga. De vagrar stanna for att slappa folk over vagen.

G'day mates, Jag ska aldrig mer klaga over en resa till USA eller som tar 7-9 timmar. 11 timmar och 43 minuter var sana resor som sag uppkomsten av kiropraktorn. Men hemresan tar en timme langre... Resan sa har langt osterut ingav en viss forhoppning att jag skulle gora mig forstadd. Brasilien och Kambodja medforde viss felkommunikation. Det gor det har med. Varje gang jag bestaller nagot utan lok (inte anglok) sa far jag lok. No onions, please maste betyda nagot annat. Brisbane var en ganska ocharmig stad. Det kandes som en amerikansk sstad i miniatyrformat. Fast byggd av nagon oststatare pa 80-talet. Nu ar jag framme i Byron Bay. Tag och buss, samt stalla fram klockan en timme. Som att aka till Finland. Fast roligare och pa vag till Finland ser man inga kangruer pa skar eller oar. Vadret ar fint och stranden valdigt lang. No worries, mate!

Om fem timmar ska jag gå upp. Jag åker österut och söderut. Vatten kommer att virvla åt fel håll. Dag blir natt och natt blir dag. Månen hänger upp och ner. Vi får se när jag dyker upp här igen. Regn brukar vara ett säkert tecken.

Säsongens enda bandymatch avverkades igår. Det brukar bli en i snitt per säsong. En väl vald match igår i den tredje semifinalen mot Villa/Lidköping. Bajen gjorde processen kort och ledde med 3-0 efter 8 minuter. Matchen slutade 7-2. I år blir det inget besök på studenternas för min del. Det har alltid varit förknippat med ångest och en dödstråkig resa hem. Jag kommer hålla mig så långt ifrån Studenternas det går. Och inte bara bokstavligt talat . Det kanske blir vinst då med andra ord.

Det verkar regna längs hela östkusten i Australien. Jag trodde det var solgaranti där borta. Bort. Bort. Bort.

Ett litet sent inlägg om Oscarsgalan. Jag såg klart den ikväll. The Hurt Locker som fick priset för bästa film var väl okej. Tydligen inte oväntat enligt förhandstipsen. Den var bra - kanske inte så bra i mina ögon. Kul dock att Kathryn Bigelow fick en Oscar. Bästa manliga biroll gick till Christoph Waltz för sin roll i Inglorious Basterds. Se filmen och ni förstår varför. Bästa kvinnliga biroll till Mo'Nique för sin roll i Precious. Se filmen och ni förstår varför. Jag hade ju inte gråtit om Maggie Gyllenhaal hade vunnit men det hade nog varit orättvist. Bästa manliga huvudroll gick inte oväntat till Jeff Bridges. Jag har inte sett filmen men det känns lite som ett pris för lång och trogen tjänst. Säkert inte oförtjänt men jag hade nog gått på Colin Firth. Sandra Bullock vägde upp sin Razzie-award med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i en film som ännu inte haft premiär i Sverige. Programledarna Steve Martin och Alex Baldwin var helt okej. Steve är alltid Steve och

Jörgen Brink vann Vasaloppet. Han kommer från Brännås. Därifrån kommer släkten på morsans sida. Det ni!

Det är roligt vad man ibland snubblar över när man zappar. Alias Smith & Jones spelades av Pete Duel och Ben Murphy. Jag vill minnas att det var otroligt spännande. Men de misslyckades alltid att öppna kassaskåpen. Men det var minnena för en liten pojke. Enligt wikipedia hade serien svensk tv-premiär 1971 men den måste ha sänts senare också. Om jag nu inte minns fel så kan det finnas ett gammalt kassettband någonstans där ledmotivet finns med. Jag brukade spela in ledmotiv på ett band. Jag befarar dock att det är borta. Här är ett litet klipp.

Var det bara jag som tog Charles Trénet direkt på musikfrågan i På spåret?

Detta ser jag varje morgon från mitt fönster på jobbet. Det är ganska imponerande. Speciellt när de backar in.

I veckan såg jag ett par klassiska skoterkängor. Det är de absolut bästa vinterskor jag har haft. Passade perfekt till miniskidor och dessutom hade den en innersko man kunde ta ut, torka och ha som innetofflor. Tyvärr tror jag mina gick sönder nångång i 4:an. Sen blev det inga fler. Det har varit lugnt i t-banan i veckan. Sportlovet har tömt vagnarna på folk. Men, när det inte är mellanstadieelever med stora ryggsäckar är det 50-åriga tanter och gubbar med ryggsäckar som tror att allt de stoppar ner i ryggan bara försvinner. Så fort de langat upp allt på ryggen så kan de svepa runt och knuffa och i princip knocka folk som sitter ner. Det är ungefär som om en höggravid kvinna skulle gå runt i t-banevagnen och svepa runt med sin stora mage och träffa folk. Sen har det även varit en vecka där folk av nån anledning tvärstannar så fort de åkt upp eller ner från rulltrappan. Var tror de att vi som kommer efter ska ta vägen. Detsamma har även gällt passerandet av dörrar. Öppna dörren - tv

Ikväll har Mauro & Pluras kök premiär på TV8. Det kan nog bli riktigt underhållande.

...eller Shutter Island som den heter på "svenska". Filmindustrin blir jag aldrig klok på. Finns det en naturlig titel på engelska så hittar man på nånting dumt. I det här fallet väljer man att behålla den engelska titeln när boken på svenska heter "Patient 67". Hursomhelst, så är Leo Di Caprio mycket bra. Han blir bara bättre ju äldre han blir. Filmen följer boken i stort sett ord för ord. Eftersom jag läst boken var jag inte direkt upprörd eller förvånad av filmens slut som så många andra av biobesökarna. De flesta var väldigt förbryllade. Filmen förstördes lite av all musik. De var stråkar till leda. Det förstör mycket när det inte finns någon anledning att ha den där. Scorsese gjorde bort sig där, tycker jag. Betyg: "SSS"

Jordbävingen i Chile fick hela jorden att hoppa till så till den grad att jordens axel har rubbats cirka åtta centimeter. Jordens massa ändrar position och får jordens rotation att Skadan är permanent och resulterar i att en dag är 1.26 mikrosekunder kortare än vanligt. En mikrosekund är en miljondels sekund. Jordbävningen som skapade tsunamin 2004 gjorde dygnet 8.6 mikrosekunder kortare. Läs mer här.

Idag är det hundra dagar kvar till fotbolls-vm. Just nu känns det väl inget speciellt. Sverige är ju inte med och Sydafrika känns långt bort. Det är dock positivt att det ligger i samma tidszon.