Söderblandning

Mitt under brännande eftermiddagen passade min kollega Petra på att störa lugnet. Av nån anledning fick hon mig att tro att jag ville ha en glass. Framåt klockan fem bar det iväg till OK/Q8 strax intill kontoret. Inför besöket på macken hade jag läst på lite för att inte stå helt handfallen. Årets glassnyheter hade studerats i en av kvällstidningarna. Det fanns många potentiella favoriter. Eftersom jag då och då kan få ner en påse Ahlgrens bilar så föll valet till årets första pinnglass på Ahlgrens bilar glass . Jag måste dock understryka att ingen vetenskaplig undersökning låg bakom mitt beslut för detta inköp. En vaniljpuck låg och frestade i frysdisken men nu hade jag ändå bestämt mig. Det glätta papperet revs bort, en snabb glans på glassen innan jag förde den förbi näsan och kände en ganska behaglig doft. Nu till det stora tillfället, själva avsmakningen. Jag bet försiktigt av en bit av ena hörnet och lät den smälta sakta i munnen. Här gjorde jag tydligen en grimas som Petra uppf

"Goooooooood morning Vietnam! It's 0600 hours. What does the "O" stand for? O my God, it's early! Speaking of early, let's hear it for that Marty Lee Drywitz." Tidigt ringde klockan... Det var bara att plocka ihop allt, borsta tänderna och klä på sig. Eva skjutsade mig till flygbussen som gick 06:00. Alla som känner till trafiken i Lissabon vet att man inte kan ta nånting för givet utan man måste räkna med att det kan vara en olycka och en timmes stopp. Nu gick det fort, det brukar göra det när portugiser kör och vi var framme vid flygplatsen på 45 minuter. Eva hade berättat att alla europeiska flyg checkade in på samma ställe. Fan va smidigt, tänkte jag och såg framför mig hur jag klev in i terminalen och checkade in på 15 minuter. Så fel jag hade... Innanför dörrarna väntar en 200 meter lång slingrande kö till sex stycken diskar. Alla såg tröttare ut än när de hade stigit upp på morgonen. Jag suckade djupt, funderade en stund. Några sekunder senare klä

Efter endast fyra timmars sömn var jag uppe söndag förmiddag och hyfsat pigg. Det vackra vädret forsätter och målet var Alfama - den gamla stadsdelen i Lissabon. Jag gick först ner till strandpromenaden för att äta frukost innan jag mötte Eva i Monte Estoril och gjorde henne sällskap till Lissabon. Hon skulle ta emot några gäster från ett kryssningsfatyg. Att sitta vid atlanten på "morgonen" är som en lisa för själen. Himlen är ännu inte riktigt blå utan morgondiset ligger kvar, lite som en dimma över vattnet. Havet glittrar ändå och doftar sött. Eller tång... Rejält trött men inte direkt bakis så började jag vandra från stationen upp mot Alfama. Jag passerade Rua Augusta och Praca de Comercio innan stigningen uppåt började. På denna lilla sträcka blev jag erbjuden att köpa båda det ena och det andra av olagliga narkotiska preparat. Jag hade kunnat åka tillbaka till Stockholm som kungen av Marocko eller presidenten av Colombia. John Lithgow skulle ha spelat mig i filmatiseri

En strålande dag igen. Varm sol, klarblå himmel. Däremot så var vinden kall när den kom ner från Sintrabergen. Jag och Eva åkte ut till Quinta da Marinha. Hon hade ett möte med en gäst på det nya hotellet vid golfbanan. Området har förändrats en hel del sedan jag jobbade där. Golfbanan verkar ha fått ett lyft. Det är ju riktigt grön nu. Annars är väl upplägget på hålen ungefär detsamma. Det nya hotellet är däremot fint. Sveriges Fotbollslandslag bodde här under EM i Portugal. Medan Eva träffade sin gäst så gick jag runt lite grann och det är inte att jag saknar det en hel del. Dagarna på golfbanan med en värmande sol, doften av pinjeträd och gräs och ett stilla lunk var riktigt kul. Vi fortsatte ut längs kustvägen. Den har förändrats en hel del. Nu finns en cykel/gångväg hela vägen ut som är så flitigt använd att dom nu ska bygga en på båda sidor. Utiskten är spektakulär och med jämna mellanrum ligger stora lyxiga fisk och skaldjursrestauranger. Gott men dyrt. Atlanten är kraftig och v

Efter en skön sovmorgon vaknade jag upp till mulet, men lite varmare väder. Det hade regnat under natten vilket det i och för sig ofta gör i Cascais på grund av dess närhet till Sintrabergen. Eva hade en del ärenden att uträtta så vi åkte på en lite nostalgiresa. Vi besökte flera lokalhistoriska platser, i alla fall för oss, som Hotel Londres, där vi hade vårt kontor, "Snuskis" - caféet runt hörnan där vi ibland åt frukost, hade fikapaus och träffades då och då. Golden Pub, Pica Pau och Casa Pizza. Vi åkte även förbi våra gamla lägenheter på Rua Dom Dinis och Costa Pinto, golfbanan och sedan bort till Cascais Shopping. Här var vi nästan jämt. Butiker, bio, mat... Eva var på jakt efter ett par skor, det var inte jag men det blev två par. Jag är inte direkt känd för att impulsshoppa så till och med jag var förvånad men nöjd. Vi tog en sen lunch på Joshua's som är ett riktigt bra snabbmatsställe. Pita Shoarma, Houmous och cola - mmmm, gott. Sen drog vi till nästa köpcentra,

Ibland får man bara en låt i huvudet. Jag försöker att komma ihåg hela texten men det blir som en gammal repig skiva och en strof upprepas om och om igen. Torsdagen bjöd på just en sån låt som inte ville ge med sig. The man who shot Liberty Valence... humm humm humm... Dagen bjöd annars på en promenad ner till Cascais. Planen var att gå ner till John David's bar "for old times sake" och lite frukost. Det var i stort sett guidernas stamställe. Ofta pga av att nån tjej var kär i någon i barpersonalen. John är en gammal engelsman som fastnade, som många andra engelsmän, i Portugal. Egentligen heter han Hughes i efternamn men då portugiser är erkänt usla på att uttala "h" blev det David's. Han var drygt 50 då och hade en stor lägenhet där vi ofta var på fest. Bäst på dom festerna var hans brasilianska sambos Caipirinha och John's full size snookerbord. Det var enormt och lika svårt att spela på. Men en trevlig snubbe är han. Allt såg sig likt ut förutom en d

Det är väl lika bra att först klargöra att om min portugisiska var gravt haltande tidigare så är den nu i det närmaste i ett vegetativt tillstånd. Den konstgjorda andningen som håller den igång just nu är förmågan att beställa öl, snacka om fotboll samt ge vägbeskrivningar till taxichaufförer klockan fem på morgonen. Med 196 centimeter, inte vackert ihopvikt, satt jag trångt på rad 26 men med sorgsna ögon och den haltande portugisiskan fick jag flytta fram till rad 7 med fönsterplats och en halvmeter extra för knäna. Himlen. Dessutom fick jag då sällskap av sköna Adriana - på väg till Brasilien. Paradis. Det var inte ett dugg synd om mig. Planet plockade upp den försening vi lämnade Arlanda med och inom femton minuter från det att vi fick markkänning på Lissabons flygplats hade jag kommit ut ur terminalen. Vad som gör det till en bedrift är att vi stoppade ute på plattan och bussades in till terminalen och portugiser brukar inte vara kända för att göra saker snabbt och enkelt. Eva, min

Praia do Tamariz, Chequer's, Eduardo's, Golden Pub, Casa Pizza, John David's, Alfama, Bairro Alto, Sintra, Imperial... Det finns många sätt att fira påsk. Man kan åka till Skåne och spela golf, åka till Lappland och bygga snögrottor. Jag tar en tur till en kär plats - Portugal. Sex år sedan sist, så när på ett par dagar, så det har nog hänt en hel del. Glad påsk. Até a proxima!

Årets första stockholmsderby avverkat och även om det inte var någon välspelad match var det kul att det var så mycket folk. Jag, Ante och Leo var tre av dom drygt 30.000 personer som hade hittat till Råsunda denna småkyliga aprilkväll. Bajen var inte lika heta som, senast i premiären, mot Helsingborg men spelade upp sig allt eftersom. Det kan, som tidigare sagt, bli ett roligt år. Summa summarum får dif vara glada för en poäng och nej, det var inte straff. Nog om det. Det har börjat likna vår och min Chuck Taylors (jympaskor) åkte på. Efter cirka 5 minuter känner jag av vårtecken nummer två - en sten i skon. Vad har jag för vridmoment i min gång då jag alltid drabbas av sten i skon? Vad är det för fysiologisk defekt jag lider av? Har jag någon ofrivillig fotspasm som gör att stenar sprätter ner i dojjan. Tömmer man dessutom inte skon tillräckligt snabbt så tränger gruskornet så småningom in genom strumpan och trillar ner och lägger sig och skramlar mellan tårna. Mycket irriterande. Sk

Idag hade jag en kund som gärna ville veta hur sannolikt det var att hans försäkringspremie skulle gå upp nästa år. Ja, nästa år. Jag försökte förklara för honom att det är lite svårt att svara på den frågan eftersom försäkringens förfallodag var i februari, 10 månader framåt i tiden och att många premier gått ner i år. Men han gav sig inte utan ville veta hur sannolikt det var. Så jag sa: "Att det är nog sannolikt att premien går upp". Hur sannolikt, svarade han då. *suck* Medan jag lyssnade effektivt med ett öra och kunden pladdrade på mindes jag Tage Danielssons monolog om sannolikhet. Den är riktigt bra. Här är den: Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efte

Så var premiären avklarad. Helsingborg kördes över med 4-2 och det var inget snack. Ante Covic var stabil i målet. Paulinho nätade två gånger och Bajens furbo Runström satte sin etta i första matchen. Skönt för honom. Debutanten Dubbel-Gunnar var i stort sett felfri. Det kan bli en rolig vår. Alla som kan bör ta sig en sväng förbi Söderstadion i år.

Jag är nog inte den enda som har missat det. Men enligt officiella organ har nu våren kommit om än med väldigt liten marginal. Det firas med några rader av Albert Theodor Gellerstedt. Ej var jag sky, ej var jag våg. Död som en is fjättrad jag låg. Kom så du, sol, gjorde mig fri: Våg är jag nu, sky kan jag bli.

Idag är det premiär. Den folkära radioreportern Antonio de la Cruz, med radiosuccéer som "Invandria - landet som inte är" och "Jag var bara en byggare", har han nu gett sig ut på okänd mark och bytt medium. Först ut att sända programserien är Kunskapskanalen som säkert finns nånstans i din tv gömd mellan Öppna Kanalen och finsk tv. Programmet kommer så småningom även sändas i SVT. Detta är bara första steget mot BingoLotto eller Melodifestivalen. Var med om tv-historia och bänka er ikväll. Detta kan vi ta del av i avsnitt 1 av 8: 21.30 En svensk berättelse Journalisten Mustafa Can har nyligen debuterat som författare med romanen "Tätt intill dagarna". Mustafa Can kom som sexåring till Sverige från Kurdistan. Även om han skriver på svenska så känner han fortfarande på kurdiska. Claudia Marcks är tyska och kom till Sverige för tio år sedan. För någon månad sedan utkom hennes andra bok på svenska. I det första programmet i den nya tv-serien om nya perspektiv

Så var det då äntligen dags igen. Premiär för Hammarby i Allsvenskan 2006. Är det vår jag känner i luften eller doften av guld? Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark, j ust idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just den här dan, den ger lust när den kommer. Jag ser måsarnas flykt, jag ser solglittrets dans, jag ser framåt mot härliga tider. Jag ser kvinnornas steg, jag ser ögonens glans, Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just den här dan, den ger lust när den kommer. Jag hör skrattande barn, jag hör slussarnas brus, jag hör till de få som kan leva. Jag hör inre musik, jag hör vindarnas sus, jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt

De senaste månaderna haft jag haft ambitionen att springa 45 minuter två gånger i veckan. På jobbet finns ett rullband som får fungera då snösörjan och kylan utomhus har gjort det alltför slirigt att springa just nu även om jag föredrar att springa runt Kungsholmen. Den största utmaningen att springa på ett rullband är inte så mycket det fysiska. Nej, det är absolut mitt eget psyke som jag kämpar hårdast mot. Att springa på ett rullband är så tråkigt att jag inte ens kan komma på någon bra liknelse. Att jag dessutom inte har så många högskolepoäng gör jobbet ännu värre. Jag menar, hade jag haft nåt i huvudet så hade jag väl kunnat tänka på både det ena och det andra medan jag springer och låta tiden rulla på. Nu har jag som tur är ett par terminer vid universitetet för annars vore det olidligt. Idag var det riktigt jobbigt. På mindre än 10 minuter hade jag funderat över vad jag upplevde på Birkakryssningen i helgen (och varför jag hela tiden trodde att vi åkte baklänges), golftävlingen

Ett par gånger i veckan dyker dom upp i min mailbox. Mer regelbundet än Viagrareklam och erbjudande om penisförlängningar i hotmailboxen. Mailen från Dan Vikman. I början tyckte jag det var väldigt irriterande. Jag har inte för vana att läsa den typen av utskick lika lite som jag kollar irriterande "pop-up" reklam för trädgårdstidningar eller kalsonger på nätet. Inte nog med att han får några kronor då och då, nej, han ska ha mera. Så sedan gick dom direkt till soptunnan. Men med en envishet som saknar motstycke fortsatte Dan Vikman att skicka mail, vecka efter vecka. Till slut började jag ju läsa dom igen. Fortfarande inget personligt men med en ton som försöker vara vänlig och förtrolig. Jag förses genom dessa mail med information om kommande matcher, odds och specialerbjudanden när det gäller spel och dobbel. Några tips har varit roliga, några bra andra ointressanta. Men det är mail från Dan Vikman. Dan Vikman är Campaign Manager för Unibet. (Jag hamnar väl inte i kategori