Söderblandning

Redan mitten av november. Det händer mycket och ingenting. Ingenting vid sidan av Milo. Jobb och inte mycket annat. Med Milo händer dock mycket. Han snackar mer och mer och det dyker upp ord jag inte fattar hur han har snappat upp. Mycket är dock detsamma. Buss är Pupp. Det är puss också.  I ett försök att resonera med Milo så jag: - Milo du är ju en stor kille nu så det där kan du själv. - Nej, Mimo liten, sa Milo. Mamma och Pappa stora. Vid läggdags samma dag så lät det så här: - Men Milo, du måste sova nu. Alla andra små barn sover. - Nej sova. Mimo stor.

  Mobilkamera i mörkt sovrum  I väntan på flyget till Side  Relaxar i poolen   Show i poolen Salladsbaren Fashionista

Milo har börjat använda pottan. Förmodligen mer på dagis än hema. Grupptryck förmodligen. Han går när han vill - en prutt i taget.

Side Resort hade Mini Disco varje kväll för mindre barn. Milo var yngst av alla. Han var väldigt tveksam första kvällen men extremt nyfiken på de andra barnen. Han kunde inte riktigt slita sig därifrån men vågade inte gå upp på scenen. Andra kvällen startade till en början likadant menså plötsligt så ville han gå upp på eget initiativ. Det blev en hel del spring upp och ner för trappan för att se var mamma och pappa var men han försökte dansa på så gott han kunde. De flesta sångerna var dock lite för avancerade så efter en bra början blev det overload i hjärnan och så frös han bara och stod still. De sista kvällarna var inte dansen så intressant. Då var det roligare att springa runt runt på scenen medan de andra sjöng med i låtarna. Vid ett tillfälle härjade alla barnen och småknuffades. Milo var inte sen utan började knuffas han med. Vi sa till honom att det får man inte göra utan  det är bättre att ge en kram istället varpå Milo sprang runt och jagade och krama

Milo älskar att bada. Det är svårt att få honom att sluta. Man får bära upp honom från poolen. Att bara ställa upp honom på kanten och tro att han ska gå till solstolen är bara att glömma. Han gör ofta en tvärvändning och kastar sig i igen.

En av fördelarna till Carl Albert är närheten. 600 meter iställer för 1,7 km. Nu går vi dessutom år "rätt" håll mot tunnelbana eller om man cyklar. Förra stället var en himla omväg.  När vi kom fram till grinden var Milo lite skeptisk. Men när Helena dök upp så blev han glad och sprang in och bjöd på en stor kram. Sen såg jag dem inte på en timme. Fast det är oundvikligt att inte höra Milo när han leker med sina bilar. Det hörs över hela gården. Ljudet förvånar som vanligt alla och förklaringen får alla att le. So far so good.

Idag var det dags för första dagen på nya dagiset. Carl Albert. Jag, Lina och Milo gick dit för att bekanta oss lite grand och dagens inkörning var bara en timme. När vi skulle lämna så fick Helena en kram och allt gick bra.

Om ett drygt dygn är det så dags. Premiär på Nya Söderstadion in för ett fullsatt, sjungande, gungande grönvitt hav. Försäljningen av biljetter fortsätter.

Sista dagen på jobbet och dagis. Nu är det sommar - tid för glass.

Helt otroligt. Inte ens tillbaka på dagis en vecka och näsan på Milo är ett Niagarafall i miniatyr. Hoppas det blir en lätt förkylning med tanke på analkande semester.

Hammarby har sålt smått sensationella tiotusen säsongskort till Nya Söderstadion. Hoppas bara att haussen fortsätter och lösbiljetter säljs  i samma omfattning. Ser fram emot flytten nu.

Andra dagen med 40-graders feber. Förmiddagarna är Milo okej men framåt eftermiddagen blir han segare och segare. Och på kvällen pikar febern. Han är dock inte så dålig som i julas.

Let the games begin...

Lina och Milo drar till Västerås i morgon. Jag får sovmorgon och ska ägna tid åt att plöja igenom Game of Thrones. Det får bli en maratonsittning.

Milo använder sig nu av tre ords meningar allt mer. "Pappa sitta där", "Mamma släpp Milo" är två vanliga uttryck nu. Han är extremt pappig och bestämd. Inte alls som i vintras då pappigheten var mer är trygghetsgrej. Nu är det hur saker och ting ska vara och utföras och vem som får göra det. Jag ska sätta på skorna men Lina strumporna. Jackan får bara jag sätta på. Och så vidare.  Det börjar bli jobbigt nu.

Lina fyllde fyrtio så hon bjöd på en tur med de närmaste till Fjäderholmarna för lunch. Vädret var fantastiskt och Milo trivdes med sina kusiner. Tack Lina!

Efter nio dagar väger jag in på: Måndag 102.7 Tisdag 101.6 Onsdag 100.5 Torsdag 99.8 Fredag 98.9 Lördag 98.9 Söndag 98.4 Måndag 97.9 Tisdag 97.5  Onsdag 97.2

Idag hade så dagen kommit. I årets andra match så var det dags för hemmapremiär på Söderstadion. Vi träffades på Medis en stund före tolv. Jag, Ante, Leo. Kvart över tolv satte då 6.000 - 8.000 grönvita igång den cirka 2 kilometer långa vandringen till Söderstadion - en sista premiärmarsch. Matchen mot Värnamo då. Usel första halvlek. Baggio och Schuler de enda som får godkänt. Alldeles för dåliga avslut. Det stod dock 1-1 i halvtid vilket också blev slutresultatet efter att Figge hade nickat in ettt mål för första gången. Andra halvlek var ett litet lyft. En massiv Hammarbypress i tjugofem minuter resulterade dock inte i något mål. Två poäng på två matcher är inte godkänt.

Tre dagar in i fastan. Suget i magen har jämnat ut sig. Sockersuget har dock försvunnit. Huvudet snurrar lätt och att gå uppför trappor får hjärtat att slå hårt. Tre kilo på tre dagar visar vågen. 

Vågen skriker ut 102.7. Påsken var alldeles för god. Från 99 kilo i början av januari så har förfallet inte haft något motstånd. 600-700 kalorier per dag på menyn. I pulverform. Mums!

En lastbil med släp kan aldrig bli fel.

Sedan Milo började på dagis så bara väller det ut ord från honom. Min, Emma, Hamma(rby), Stor, Jobba är bara några ord som kommit senaste veckan.  Man skulle kunna tro att jag tjatat honom sönder och samman för att lära sig säga Hammarby men sanningen är att jag knappt sagt det. Han pekar på klubbmärket var han än ser det nu. Tåg är fortfarande "tut, tut". Och det är ett ord jag säkert nämnt 3 gånger om dagen sen förra våren och våra promenader runt Årstaviken. Jag väntar fortfarande på att han ska säga tåg. Eller buss för den delen. Buss har han ju fått höra som ett mantra mer än något annat ord. Ser han en buss är det "där" eller ojj!" som gäller.

Inte riktigt Rocky Katarina Bangata   Hemhjälp    Bubble boy Lina & Milo på Medis Milos torn    Sovstund

Jag hade fem biljetter till bandyfinalen idag på Kamratvallen. Tyvärr slog de där jävla dagisbacillerna till igen. Lina var riktigt dålig i natt. Låg mest på golvet i badrummet. Jag kände mig bara illamående. Konstant. Funderade på att stoppa fingrarna i halsen. Det hjälpte inte Lina blev bra under dagen. Jag kände mig sjösjuk hela dagen. Vätte än så blev det inte. På gott och ont.. Bandyfinalen sågs då istället på tv och det andra guldet var ett faktum. Bajen vinner med 9-4 efter en brutal öppning med 4-0 under de första 11 minuterna. Saik kämpade sig tillbaka och det var nervöst ett tag. Men de grönvita krigarna höll stången.

Storebror fyller år. Lina är i Sickla och badar med Milo. Jag drog till Claes Ohlsson och köpte plastlådor till Milos lego och lite annat.

Jag och Ante drog till Grimsta. Bajen mötte BP och solen värmde riktigt bra på läktaren.  Bajens spel värmde det också. BP var stundtals helt utspelade dock är det dem som tar ledningen på en höra. What else. Tre anfallare nickade bollen innan den satt i nätet. I matchens sista sekund slog BP in vinstbollen. Bajen hade tappat ordentligt i fart sista kvarten Tvärtemot vad vi uppmanar dem i den klassiska Tidaholmsramsan. Det ser ändå okej ut. Men en riktig målgörare lyser med sin frånvaro.

Vi anmälde oss igen. Milo gillar ju vatten och lördagar klockan 11:30 är ändå en hyfsad tid. De andra var värre. Vi fortsatte i princip där vi slutade. Milo gjorde lite som han ville och tyckte det var roligast att gå upp och ner ut poolen via trappan. Vi han knappt sätta oss på bussen innan han slocknade.

Jag och Milo gick och hämtade tårta inför gästerna som skulle komma under dagen. Farmor och farfar kom förbi. Sedan även Marcus, Ante, Anna, Vincent, Aron och Karin. EN fin fikaeftermiddag. Milo lärde sig säga tååtaa. Vilket han sa ofta.

Jag läste någonstans att om man har småbarn i familjen får man förbereda sig på elva förkylningar per år. Det är bara februari och jag är uppe i åtta. Den ena följer den andra. Milo är snorig och hostig men ingen feber.

Då var det dags igen. Bouletävling. Det blev råtorsk direkt. Jag spelade dåligt och Pelle var inte lika säker på sina skott. Vi hamnde sedan i b-gruppen och där vände det. Vi vann match efter match. Övertygande. Andra spelare kom förbi och trodde inte sina ögon att det var vi som ledde. Jag lyckades i en kritisk situation skjuta bort ett klot. Det var snyggt. Sen missade jag mest. Men uppläggen gick ruggigt bra. VM-banorna är löjligt svåra och då är det nog en fördel att vara nybörjare. Jag förstår inte hur svåra de är. Vi åkte återigen ut i semi. Kunde lika gärna ha vunnit då det andra laget hade en fuskande tomte som påstod att han inte visste bättre. Deras vinnande spel var dock imponerande bra.  Jag var trött och snuvig så det var lite skönt att åka ut.

Jag, Lina, Ulla, Torgny och Milo gick till Grekiska Kolgrillen och åt middag. Snabbt och väldigt gott. Sen tog jag en sväng förbi Gröndal och tog en öl med Macke på hans hemmaplan för en gångs skull. Ingen melodifestival nu heller.

Pelle bjöd in till bouletävlingen Grönbrallan? på Bouleobar Globen. Pelle och jag spelade en tävling i Rålis i soras och gjorde bra ifrån oss. Vi hade nog kunnat gå till final om det inte hade varit för ett snett handikappsystem. Ikväll lirade vi igen på medelsvåra banor och riktigt svåra VM-banor. Vi överraskade och spelade oss hela vägen till semifinal. Slog motståndare som vunnit DM, SM och VM (eller nåt). Jag lägger upp och Pelle skjuter - det är vår taktik. Trots en grov förskylning gick det alltså bra. Vi spelar under namnet Les Pépés. Undrar om det betyder nåt snuskigt.

Idag stannar jag hemma för säkerhets skull. Ikväll ska vi köra vår blåsning av Anders som fyllt 50. Det kommer att ske i Sumpan och ska bli riktigt roligt.

Enda sedan i måndags har Milo varit extremt pappig. Han är på mig hela tiden och sover så nära att han stoppar upp sina fingrar i min näsa för att känna sig nära.  Han är som ett plåster och han vägrar i det närmaste vara med Lina. Det är "pappa" hela tiden. Konstant.

Jag, Lina och Milo stannade hemma idag. Magen är inte i form men ingen spya ännu. Mår annars bra så det är nog ingen vinterkräksjuka. Milo är oberörd.

I flera månader har vi planerat en blåsning/ överraskningsfest för Anders - min chef. Det ska ske på fredag. När jag i morse skulle skicka ut de sista instruktionerna till alla berörda så tog jag fel mejl. Det jag tog var ett mejl som satte igång hela blåsningen ioch där Anders är med på mejllistan.  Själv har jag gått och oroat mig över att vissa personer ska råka läcka det hela till Anders och sabba allt. Så är det jag som får hjärnsläpp. Som tur var fick jag snabbt tag på IT som f-ö-r-h-o-p-p-n-i-n-g-s-v-i-s hann ta bort mejlet från Anders inbox på jobbdator och mobil. Han avslöjade inget i alla fall när han kom in idag. Vi tror att vi hann ta bort det men det finns en möjlighet att han sett det. Helvetes, jävla skit. Vi får se de närmaste dagarna.

Igår försökte jag mig på att laga en fin omelett. Det resulterade i att Lina legat och spytt hela natten och jag haft magknip och inte sovit många timmar.  Jag lämnade över Milo och samma sak som igår. Tååårar!  Samma tårar dök upp igen vid hämtningen fast det tog slut så fort han kom upp i min famn. Då var han precis som vanligt igen. Allt på en tiondels sekund. Vi gick vidare till BVC för 18-månaderskontrollen. Väl inne hos tanten känner jag hur svetten plötsligt forsar ner i nacken och jag känner mig likblek. Illamåendet sköljer över mig lika snabbt och jag ber om en toalett. Jag blir i det närmaste utslängd under en ramsa om vinterkräksjukan. Jag nämner min omelett utan att det gjorde nån skillnad. Jag blev hänvisad till en lite städskrubb i en kulvert där jag fick gå in. Ingen spya min väl nummer två. Den vattniga varianten. Vi tog oss hem med en ny tid till BVC och kvällen har nu spenderat under en filt med magont. Lina mår mycket bättre.

Idag var det min tur att lämna över Milo. Det gick finfint fram tills dess jag sa hej då vid grinden inne i förskolan. Då fylldes Milos ögon av skräck och ansiktet förvreds av gråt. Då ska man vara stark och bara gå därifrån. Det var inte helt lätt. Vid hämtningen satt de och åt mellanmål. Så fort Milo fick se mig så brast han ut i gråt och ville upp i famnen. Där så blev han lugn direkt och började vinka hej då till alla. Sen fick han rida på mina axlar - då är det aldrig en sur min.

Lina lämnade Milo i morse och överlämnandet gick bra. Däremot blir han ledsen under dagen, enligt fröllan Marie. I lekparken hade de satt honom i sin vagn!? Han som inte gillar att sitta i sin vagn när han kan springa omkring. Vad som däremot är positivt är att han verkar sova under den obligatoriska sovstunden mitt på dagen. Vet inte hur de lyckas med det.  Grupptryck? Vid hämtningen hade Milo varit tvärtom. Ville inte klä på sig. Ville inte åka vagn, ville inte göra nånting som Lina ville. Väl hemma vägrade han sen gå ur vagnen och han vägrade klä av sig. Lina straffas?

Lina tvättade så jag och Milo tog en tur till VH och åt våfflor från det nta våffeljärnet. Gott, tyckte vi båda.

Djurgårdsgubbarna på jobbet skulle se dif-Mora. I couldn't care less. Men då de skulle träffas på Söder för en AW så hakade jag på där. Det var jag, Anders, Bengt, Matte, Bosse och Liselotte. Som vanligt trevligt och roligt sällskap.

Det som började så bra fick nu en ny vändning. Idag var Milo ledsen flera gånger och gick vid ett par tillfällen och satt sig ensam i ett hörn. Det känns sådär. Men så har inskolningen varit kort. Vi hoppas det går bättre nästa vecka.

Första dagen avverkad och allt gick bra sånär som att Milo ramlade och slog sig lite grann. Men det gick över med lite tröst Vi håller tummarna att det ska gå bra fortsättningsvis. Spontatn känns det som om två små korta dagar till inskolning känns kort, speciellt med tanke på att de inte är full styrka på förskolan. En kila ska komma dit. Filip. Det tror vi blir bra.

I mina ögon tyckte jag det märktes ganska tydligt att Milo var mer försigkommen än andra under uppropet. Det fick även Lina bekräftat idag då fröllan Marie meddelande att Milo skulle lämnas ensam redan i morgon. Hon tyckte att han verkade så trygg och glad. Spännande. Hoppas det håller. 

Idag var det jag och Milo som gick ensamma till dagis. Lina fick stanna hemma. Väl på plats så hade Milo redan fått sitt namn på ett skåp. Han sprang direkt till sin avdelning men fastnade på grinden. Han var lite blyg ett ögonblick när han träffade Mirsja men det släppte efter nån minut. Sen gick han fram och kramade hennes ben en lång stund. De andra barnen kom och de fick springa runt som de ville. Marie berättade lite hur resten av veckan skulle se ut. Milo roade sig med att tömma alla lådor på golvet.  Markus var en retsticka. Först försökte han ta telefonen av Milo. Till en början lyckades han inte. Sen släppte Milo taget och hängav sig åt andra leksaker. Då kommer Markus tillbaka med telefonen för att erbjuda den tillbaka till Milo bara för att sedan dra tillbaka den. Till Markus förtret så tittade bara Milo på Markus en stund uttryckslöst och fortsatte sedan leka med en lastbil vilket gjorde Markus sur. Där fick han... Sen var det frukt- och sångstund. Och historien

Dagen klarades av galant. Milo var i fin form och gick lös på leksaksinventarierna med en gång. Han hittade några riktigt fina bilar på en gång. Första dagen var ganska formell. De gick igen om verksamheten och berättade hur det funkar. Endast en fröken, Marie, var på plats. Mirsja och Filip kommer senare i veckan. En del barn kunde inte gå trots att de var drygt 14 månader. Milo har ju hål på sedan 10½ månad. Han slår ju kullerbyttor och volter i soffan nu så han ligger lite före.

I morgon är det den stora dagen. Milo börjar på förskolan Paletten. Det börjar med upprop. Det ska nog gå bra. Milo är ju social och drar sig inte för att gå fram till okända och ta deras hand för att leka. Framförallt blir det nog roligt då det känns ibland som om han är lite uttråkad hemma. Tiden går fort.

Dag två avklarad på jobbet. Nu satt allting där. Det var som om jag bara hade varit borta ett par veckor. En väldigt underlig känsla.

Årets första träning avklarad. Jag, Ante och Kent drog till Bosön. Det var mest övningar och inte mycket till spel. Men det var roligt att kika lite på nyförvärven. Fast mest blev det snack med Ante och Kent.

Så var dagen över. Allt kändes nytt och obekant till en början. Men allt var sig likt. Bengt hör lite sämre. Per är på semester. Helene oroar sig vidare. Men det var kul att ha en hel dag med vuxensnack. Dock gick tankarna till Milo ganska ofta. Äter han? Sover han? Har han kul?

Så har dagen då kommit. Sex månaders föräldraledighet är över. De första tre månaderna gick långsamt. De sista tre flög förbi. Milo kunde knappt gå när jag började. Nu far han runt som en virvelvind. Det har varit kul. Men också jobbigt. Får se hur det blir med jobbet i morgon.