Turistens klagan
Uruguay. Montevideo. Punta del Este.
Dagen började alldeles för tidigt. Klockan ringde 06:30 och det är i det närmaste tortyr för någon som inte klivit upp innan åtta de senaste året. Det vill säga moi.
En snabbbåt skulle ta oss från hamnen i B.A till Montevideo. Där satt vi hermetiskt instängda och utan möjlighet att gå ut på däck, något vi är bortskämda med från alla Ålandskryssningar. Denna båtfärd hade inte heller något gemensamt med ett sånt äventyr. Fyra timmar senare och efter att ha genomgått den Uruguayanska passkontrollen vilket kan jämföras med ett mindre kaos satt vi tillslut på bussen på väg mot semesterparadiset Punta del Este.
Vädret var mulet. Priserna skyhöga. Stället liknade Marbella på alla sätt. Det var Fendi, Dolce & Gabbana och Christina Herrera etcetera.
Det fanns inte mycket att göra mer än att sova på en mulen dag och det gick ganska lätt efter att vi hade suttit på Moby Dick med Cecilia, Andrea och Nouelia hela natten. Stora kommunikationssvårigheter där. Antonio var ingen hjälp.
Sista dagen brände solen loss rejält och vi hade en fantastisk avslutning vid stranden. Lunchen var magnifik och humöret på topp. Vi hoppade på bussen tillbaks till Montevideo. Färden gick genom ett mycket vackert landskap av böljande gröna slätter och gröna skogar. Det verkar vara ett vackert land.
I Montevideo gjorde vi sen som så många andra sjömän och besökare före oss och hittade en riktig sylta i hamnen. Där fick det bli några öl innan avresan.
En rolig grej var att vi träffade två "svenskar" på hotellet. Dom var från Venezuela men deras mamma var svenska och dom hade spenderat totalt 3 månader i Sverige under hela sitt liv. Deras svenska var därefter. Men med lite vin och champagne på båten stod vi till slut, likt en grisfest, och sjöng jul- och barnsånger tillsammans. Det kanske inte var så populärt med dom andra passagerarna men vi hade kul.
Dagen började alldeles för tidigt. Klockan ringde 06:30 och det är i det närmaste tortyr för någon som inte klivit upp innan åtta de senaste året. Det vill säga moi.
En snabbbåt skulle ta oss från hamnen i B.A till Montevideo. Där satt vi hermetiskt instängda och utan möjlighet att gå ut på däck, något vi är bortskämda med från alla Ålandskryssningar. Denna båtfärd hade inte heller något gemensamt med ett sånt äventyr. Fyra timmar senare och efter att ha genomgått den Uruguayanska passkontrollen vilket kan jämföras med ett mindre kaos satt vi tillslut på bussen på väg mot semesterparadiset Punta del Este.
Vädret var mulet. Priserna skyhöga. Stället liknade Marbella på alla sätt. Det var Fendi, Dolce & Gabbana och Christina Herrera etcetera.
Det fanns inte mycket att göra mer än att sova på en mulen dag och det gick ganska lätt efter att vi hade suttit på Moby Dick med Cecilia, Andrea och Nouelia hela natten. Stora kommunikationssvårigheter där. Antonio var ingen hjälp.
Sista dagen brände solen loss rejält och vi hade en fantastisk avslutning vid stranden. Lunchen var magnifik och humöret på topp. Vi hoppade på bussen tillbaks till Montevideo. Färden gick genom ett mycket vackert landskap av böljande gröna slätter och gröna skogar. Det verkar vara ett vackert land.
I Montevideo gjorde vi sen som så många andra sjömän och besökare före oss och hittade en riktig sylta i hamnen. Där fick det bli några öl innan avresan.
En rolig grej var att vi träffade två "svenskar" på hotellet. Dom var från Venezuela men deras mamma var svenska och dom hade spenderat totalt 3 månader i Sverige under hela sitt liv. Deras svenska var därefter. Men med lite vin och champagne på båten stod vi till slut, likt en grisfest, och sjöng jul- och barnsånger tillsammans. Det kanske inte var så populärt med dom andra passagerarna men vi hade kul.
Kommentarer