12 minuters tillägg

Dimman låg tät över Giuseppe Meazza. Strålkastarna bländade med en haloeffekt och man kunde endast ana dom tiotusentals åskadarna på läktarna. Dimman var så tjock att jag inte kunde fatta hur dom kunde se nånting. Jag såg själv knappt nånting från min plats på bänken. Bänken var karktäristiskt nedsänkt i marken.

I Inter sprang Zlatan runt på planen, småspottade och var allmänt divig och grinig och uträttade lite.

Matchen hade varit tuff men inte ful. Men matchen var oavgjord, 1-1, med tre minuter kvar av ordinarie matchtid när vi får frispark. Jag vet inte vad laget jag spelade för hette men när Trappatoni sa åt mig att byta in så drog jag på mig en orange/vit randig tröja.

Klockan lyste 89 minuter med bleka gula siffor som var suddiga av fukten i luften. Vi hade fått frispark på mitten av Inters planhalva och det var stor kalabalik. Alla tjafsade med Zlatan och Materazzi.

Gräset var vått när jag sprang över planen mot gruppen spelare. Väl framme tänkte jag att jag skulle hålla tyst. Det var så lite tid kvar på klockan. Jag frågade domaren om vi kunde lägga frisparken, han nickade försiktigt samtidigt som han fortsatte i försöket att separera spelarna.

Bollen kommer rullande mot mig och i min ögonvrå ser jag att någon höll till långt ut på högerkanten. Jag stoppar bollen för en tusendels sekund med ett finger och slår frisparken direkt med en yttersida. Precis som Mild till Brolin '94. Bollen skruvar sig ner djupt in i Inters straffområde och ställer Grosso och Zanetti totalt som har haft sin uppmärksamhet på annat.

Jag såg luckan och chansen. Bollen gled längs gräset perfekt och nu kunde jag bara hoppas på att någon annan hade uppfattat situationen och möjligheten och gjorde sitt. Och vid bortre stolpen, knappt urskiljbar i dimman, dyker en randig tröja upp och sätter bollen med en perfekt bredsida vid högra stolpen.

Stadion blev tystnade. I dimman verkade den plötsligt tom. Vi jublade och våra rop ekade mellan läktarsektionerna.

Inter började bråka med domaren men han var obeveklig, målet var godkänt. Men han kände pressen och dom tre tilläggsminuterna blev till tolv.

Vi vann. Zlatan vägrade hälsa, spottade, svor, grinade och skyllde på sina lagkamrater. Sen hade dom slängt ut våra saker från omklädningsrummet. Vi skulle tydligen ta ett omklädningsrum på andra sidan.

Sen vaknade jag.