Je te veux

Nästan hemma. Genom regnet hörs några spröda, ensamma och trevande toner från ett piano. Dom letar sig ner från ett fönster, ner med regnet på gatan. Toner som inte tycks finna det dom söker. Öva, öva, öva. Och vem har ett piano i dessa små lägenheter.

Går dom sista stegen mot porten och framför mig ser jag något falla till marken. En missad bil, en dov duns. Några få gulbruna löv faller med. Där ligger en ringduva. Orörlig, med en vinge utbredd över den blöta asfalten, rör sig bröstkorgen sakta upp och ner med korta ryck. Jag är blöt, inget paraply och fattar knappt vad som händer. Tittar upp och förväntar mig att det ska ramla ner något mer. Den stora eken ovanför mig fäller bara löv och stöter bort regn.

Jag ser ner på marken igen. Allt är stilla. Pianot tycks också tona ut. Regnet slår hårdare, lite blötare. Jag petar lite försiktigt på fågeln med skon. Ingenting. Så jag låter den ligga. Runt om fågeln ser man regnbågens alla färger. Olja eller bensin i regnvattnet rinner förbi som små strömmar. Det känns så fel att slänga den i soporna. Kanske är det samma duva som jag såg i ett bo i eken utanför mitt fönster. Den fick i alla fall somna in till vackra toner. Änglar kanske.