Oktoberkvällar
Det är drygt en timme till matchstart och ändå känner jag mig stressad och inte tillfreds. Snabba steg tar mig upp från perrongen på Gullmarsplans tunnelbanestation och genom spärrarna. Jag är inte ensam utan omringas av andra rastlösa själar. Gången mot Söderstadion luktar som vanligt allt annat än rosor. Pappor och mammor ses med sina knähöga söner och döttrar. Ungarna, klädda t-shirts stora som sovsäckar över sina täckjackor och med flaggor i högsta hugg, föses framåt med västra läktaren som slutdestination.
Jag lyckas precis undvika den lösa gatustenen strax efter pissoaren, som jag allt som oftast brukar snubbla på, innan jag med kvicka steg springer upp för barnvagnstrappan mot norra insläppet. Doften av chorizo känns bekant. Pirret i magen likaså. Ståljauliserna har just farit upp i betongen och vakterna har ännu inte allt för mycket att göra. Dom klämmer på några väskor, lindar upp en flagga och gör taffliga försök att muddra inpasserarna. Jag håller säsongskortet hårt i min hand, får några lätta klappar på baken och går mot vändkorset. Efter ett slött kontrollerat plastkort är jag inne och sen står dom där på rad. Knattar. Med ett oförtröttligt mantra upprepar dom: resultatlotter, resultatlotter, resultatlotter. Jag har inte köpt nån på länge. Snålt kan tyckas men efter lotter som 0-8, 7-1 tröttnade jag snabbt.
Däremot plockar jag upp ett matchprogram, köper en öl genom det smala fönstret, letar mig snabbt uppför trappan till läktaren. Jag vet inte säkert, men ungefär halvvägs upp för trappan, precis när jag börjar skymta södra läktaren kommer känslan över mig. Det är som om jag ser världen för första gången. Allt går i slowmotion. Jag blir varm i kroppen och ett lugn börjar infinna sig i magen. Jag pustar ut. Ju högre upp jag kommer, destå mer kan jag se av den gröna mattan som breder ut sig och liknelsen med att känna sig pånyttfödd är inte långt borta. Jag stannar till en kort sekund och tittar ut över planen - fortfarande tom. Spelarna har ännu inte kommit ut och det är precis så jag vill ha det.
Jag har haft mardrömmar där jag springer upp för trappan för att till min förskräckelse se att matchen redan är igång, att jag av någon outgrundlig anledning kommit försent. Jag antar det är därför jag känner mig stressad när tunnelbanan sakta gungar fram över Johanneshovsbron på sin väg in mot perrongen. Den sträckan tar alltid för lång tid. Det känns som om jag alltid håller andan efter Skanstull och först inne på arenan kan jag andas ut.
Jag går snett upp mot vänster, mot mitten och gränsen till sittplats i klackens utkanter. Det är nästan alltid samma ansikten. Långa steg tar mig upp mot "min" plats och jag hälsar på mina kamrater. Jag vänder mig om mot planen och ler. Nu är jag hemma. Stadstjänstemän talar om nationalarenor, evenemangsarenor och 50.000 stolar. Dom har aldrig haft känslan att få ställa sig i ett "betongghetto" en sommarkväll, kisa mot en kornblå himmel, så blå att det gör ont i ögonen. Jag önskar även att dom fick uppleva att ställa sig i en arena en blöt, rå och kall oktoberkväll och känna värmen från människorna runt omkring. Se hur intensivt strålkastarna breder ut sitt ljus på ett nästan religiöst sätt. Känna den kalla och fuktiga luften mot kinderna, doften av kaffe och söt whiskyandedräkt från någon bänkgranne. Att få dra åt den grönvita halsduken lite extra och gräva ner händerna i fickorna och stilla stampa på stället.
Med lite fantasi så spelas matcher och minnen upp som i en dröm. Dragningar och finter, skott och räddningar påminner fansen om Nacka, Kenta och Billy, Ronnie, Matte, Uffe och Kennedy. Under vissa inlägg från sydvästra hörnet spelas nästan alltid bilden av Jonas Stark upp för mig, liggandes som en glasspinne i luften. 2-1 nicken mot Örgryte, nicken som gör oktoberkvällar till sagor.
Söderstadion är ett sånt ställe för mig. En speciell plats. När en plats berör en på det sättet så blåser det inga kalla vindar längre. Här är gräset alltid grönt och ingenstans är linjerna kritade så vita.
Jag lyckas precis undvika den lösa gatustenen strax efter pissoaren, som jag allt som oftast brukar snubbla på, innan jag med kvicka steg springer upp för barnvagnstrappan mot norra insläppet. Doften av chorizo känns bekant. Pirret i magen likaså. Ståljauliserna har just farit upp i betongen och vakterna har ännu inte allt för mycket att göra. Dom klämmer på några väskor, lindar upp en flagga och gör taffliga försök att muddra inpasserarna. Jag håller säsongskortet hårt i min hand, får några lätta klappar på baken och går mot vändkorset. Efter ett slött kontrollerat plastkort är jag inne och sen står dom där på rad. Knattar. Med ett oförtröttligt mantra upprepar dom: resultatlotter, resultatlotter, resultatlotter. Jag har inte köpt nån på länge. Snålt kan tyckas men efter lotter som 0-8, 7-1 tröttnade jag snabbt.
Däremot plockar jag upp ett matchprogram, köper en öl genom det smala fönstret, letar mig snabbt uppför trappan till läktaren. Jag vet inte säkert, men ungefär halvvägs upp för trappan, precis när jag börjar skymta södra läktaren kommer känslan över mig. Det är som om jag ser världen för första gången. Allt går i slowmotion. Jag blir varm i kroppen och ett lugn börjar infinna sig i magen. Jag pustar ut. Ju högre upp jag kommer, destå mer kan jag se av den gröna mattan som breder ut sig och liknelsen med att känna sig pånyttfödd är inte långt borta. Jag stannar till en kort sekund och tittar ut över planen - fortfarande tom. Spelarna har ännu inte kommit ut och det är precis så jag vill ha det.
Jag har haft mardrömmar där jag springer upp för trappan för att till min förskräckelse se att matchen redan är igång, att jag av någon outgrundlig anledning kommit försent. Jag antar det är därför jag känner mig stressad när tunnelbanan sakta gungar fram över Johanneshovsbron på sin väg in mot perrongen. Den sträckan tar alltid för lång tid. Det känns som om jag alltid håller andan efter Skanstull och först inne på arenan kan jag andas ut.
Jag går snett upp mot vänster, mot mitten och gränsen till sittplats i klackens utkanter. Det är nästan alltid samma ansikten. Långa steg tar mig upp mot "min" plats och jag hälsar på mina kamrater. Jag vänder mig om mot planen och ler. Nu är jag hemma. Stadstjänstemän talar om nationalarenor, evenemangsarenor och 50.000 stolar. Dom har aldrig haft känslan att få ställa sig i ett "betongghetto" en sommarkväll, kisa mot en kornblå himmel, så blå att det gör ont i ögonen. Jag önskar även att dom fick uppleva att ställa sig i en arena en blöt, rå och kall oktoberkväll och känna värmen från människorna runt omkring. Se hur intensivt strålkastarna breder ut sitt ljus på ett nästan religiöst sätt. Känna den kalla och fuktiga luften mot kinderna, doften av kaffe och söt whiskyandedräkt från någon bänkgranne. Att få dra åt den grönvita halsduken lite extra och gräva ner händerna i fickorna och stilla stampa på stället.
Med lite fantasi så spelas matcher och minnen upp som i en dröm. Dragningar och finter, skott och räddningar påminner fansen om Nacka, Kenta och Billy, Ronnie, Matte, Uffe och Kennedy. Under vissa inlägg från sydvästra hörnet spelas nästan alltid bilden av Jonas Stark upp för mig, liggandes som en glasspinne i luften. 2-1 nicken mot Örgryte, nicken som gör oktoberkvällar till sagor.
Söderstadion är ett sånt ställe för mig. En speciell plats. När en plats berör en på det sättet så blåser det inga kalla vindar längre. Här är gräset alltid grönt och ingenstans är linjerna kritade så vita.
Kommentarer
Å 1-0 blev belöningen!! =D