The Man Who Shot Liberty Valance - dag 2
Ibland får man bara en låt i huvudet. Jag försöker att komma ihåg hela texten men det blir som en gammal repig skiva och en strof upprepas om och om igen. Torsdagen bjöd på just en sån låt som inte ville ge med sig. The man who shot Liberty Valence... humm humm humm...
Dagen bjöd annars på en promenad ner till Cascais. Planen var att gå ner till John David's bar "for old times sake" och lite frukost. Det var i stort sett guidernas stamställe. Ofta pga av att nån tjej var kär i någon i barpersonalen. John är en gammal engelsman som fastnade, som många andra engelsmän, i Portugal. Egentligen heter han Hughes i efternamn men då portugiser är erkänt usla på att uttala "h" blev det David's. Han var drygt 50 då och hade en stor lägenhet där vi ofta var på fest. Bäst på dom festerna var hans brasilianska sambos Caipirinha och John's full size snookerbord. Det var enormt och lika svårt att spela på. Men en trevlig snubbe är han.
Allt såg sig likt ut förutom en del nya ansikten i baren. Jag frågade efter John och det visade sig att han hade hyrt ut stället i år. Han har väl pensionerats sig och visade sig aldrig nere vid sin gamla strandbar. Hans nummer hade jag tyvärr tappat bort för länge sedan. Så jag vandrade vidare längs strandpromenaden. Det var sol och drygt 20 grader och jag bara njöt. Av vädret, doften av den salta atlanten som rytmiskt sköljde in från väster. Jag gick vidare till Jonas bar. En bar som var riktigt cool och lite av bungalowstil med solstolar och pallar. Väldigt laid back och opretentiöst. Musiken som strömmade från högtalarna var ofta svängiga Bob Marley låtar eller lite cool lounge jazz. Hursomhelst en skön stil och ett skönt ställe. Musiken och läget var det samma men nu var det "modernt". Riktiga bord och vanliga stolar. Allt var fint men det har tappat lite av sin charm.
Jag tog sedan tåget till Lissabon från Monte Estoril. Tågen har blivit väldigt moderna, riktigt sköna faktiskt. Luftkonditionering och en som vanligt underbar utsikt längs kusten och inloppet till Lissabon, förbi Belem, upptäckarmonumentet och under 25 april-bron till Cais do Sodré. Målet var att ta sig till Expo-området. 1998 var det världsutställning i Lissabon, något jag inte besökte. Området som hade byggts om var enormt. Flera stora paviljonger som nu var upptaget av annat bjöd då på olika teman och gästades av olika länder. Nu hade dom dessutom byggt en linbana längs kajen. Varför vet jag inte, då det inte var några alptoppar man såg, inget annat heller mer än den jordbruna Tejofloden. I och för sig så har det blivit en riktigt stor och bra förändring då dom har tagit ett tidigare slitet och slummigt kajområde och förvandlat det till kontor och bostäder i modern tappning. I samband med Expo byggdes även en tunnelbana i Lissabon som sedan dess är under utbyggnad. Ett utmärkt initiativ då det annars brukar ta lång tid att ta sig fram med spårvagn eller buss under rusningstrafiken. 
På expoområdet byggdes även Europas största Oceanium. En enorm tank med hajar, rockor, tonfisk och andra fenbeklädda små varelser. Tanken var fantastisk - resten sådär.
Jag hade även tänkt att överraska Anabela, en gammal vän, men det visade sig att hon var på semester över påsken. Det var trist. Det skulle bli mycket sånt.
Solen gassade på och efter fiskskådning tog jag tunnelbanan tillbaka till Chiado/Baixa för en till promenad. Jag gick upp genom Baixa (den låga stadsdelen i mitten, sett från floden) till vänster finns då Chiado, ett gammalt fashionablet shoppingområde och Bairro Alto (den höga stadsdelen). Till höger om mig finns då Alfama, den gamla staden. Där finns en gammal morisk fästning och namnet Alfama kommer från arabiskan "het källa".
Baixan är ett shopping och bankdistrikt. Ett utmärkt ställe att hålla sig undan från. Påminner om Västerlånggatan nu i turistfällor.
Jag gick upp längs paradgatan Avenida da Liberdade. Dock inte de hela 1400 metrarna utan bara upp till Eva's kontor för en fika paus och träffa hennes kollegor. Efter lite småprat och ny bekantskaper åkte jag tillbaka till Cascais och satte mig vid atlanten och njöt över ett par öl.
På kvällen gick jag och Eva och åt på Eduardo's. En restaurang där jag brukade gå med alla golfgäster för en organiserad middag. Portionerna är aldrig stora men desto mer välsmakande. Eduardo är av belgisk/svensk härkomst. Många kvällar spenderade jag i hans kök, småpratandes över en öl eller två medan han och hans fru Laurinda slavade vid spisen. Senare fick vi även sällskap av Maria José, en lokalguide, som jag umgicks mycket med. Vi gick vidare till ett annat vattenhål till stamhak - Chequers. Där satt vi i timmar och talade om gamla minnen. Kvällen slutade strax efter två och en och annan gäspning förde mig hemåt.
Dagen bjöd annars på en promenad ner till Cascais. Planen var att gå ner till John David's bar "for old times sake" och lite frukost. Det var i stort sett guidernas stamställe. Ofta pga av att nån tjej var kär i någon i barpersonalen. John är en gammal engelsman som fastnade, som många andra engelsmän, i Portugal. Egentligen heter han Hughes i efternamn men då portugiser är erkänt usla på att uttala "h" blev det David's. Han var drygt 50 då och hade en stor lägenhet där vi ofta var på fest. Bäst på dom festerna var hans brasilianska sambos Caipirinha och John's full size snookerbord. Det var enormt och lika svårt att spela på. Men en trevlig snubbe är han.Allt såg sig likt ut förutom en del nya ansikten i baren. Jag frågade efter John och det visade sig att han hade hyrt ut stället i år. Han har väl pensionerats sig och visade sig aldrig nere vid sin gamla strandbar. Hans nummer hade jag tyvärr tappat bort för länge sedan. Så jag vandrade vidare längs strandpromenaden. Det var sol och drygt 20 grader och jag bara njöt. Av vädret, doften av den salta atlanten som rytmiskt sköljde in från väster. Jag gick vidare till Jonas bar. En bar som var riktigt cool och lite av bungalowstil med solstolar och pallar. Väldigt laid back och opretentiöst. Musiken som strömmade från högtalarna var ofta svängiga Bob Marley låtar eller lite cool lounge jazz. Hursomhelst en skön stil och ett skönt ställe. Musiken och läget var det samma men nu var det "modernt". Riktiga bord och vanliga stolar. Allt var fint men det har tappat lite av sin charm.
Jag tog sedan tåget till Lissabon från Monte Estoril. Tågen har blivit väldigt moderna, riktigt sköna faktiskt. Luftkonditionering och en som vanligt underbar utsikt längs kusten och inloppet till Lissabon, förbi Belem, upptäckarmonumentet och under 25 april-bron till Cais do Sodré. Målet var att ta sig till Expo-området. 1998 var det världsutställning i Lissabon, något jag inte besökte. Området som hade byggts om var enormt. Flera stora paviljonger som nu var upptaget av annat bjöd då på olika teman och gästades av olika länder. Nu hade dom dessutom byggt en linbana längs kajen. Varför vet jag inte, då det inte var några alptoppar man såg, inget annat heller mer än den jordbruna Tejofloden. I och för sig så har det blivit en riktigt stor och bra förändring då dom har tagit ett tidigare slitet och slummigt kajområde och förvandlat det till kontor och bostäder i modern tappning. I samband med Expo byggdes även en tunnelbana i Lissabon som sedan dess är under utbyggnad. Ett utmärkt initiativ då det annars brukar ta lång tid att ta sig fram med spårvagn eller buss under rusningstrafiken. 
På expoområdet byggdes även Europas största Oceanium. En enorm tank med hajar, rockor, tonfisk och andra fenbeklädda små varelser. Tanken var fantastisk - resten sådär.Jag hade även tänkt att överraska Anabela, en gammal vän, men det visade sig att hon var på semester över påsken. Det var trist. Det skulle bli mycket sånt.
Solen gassade på och efter fiskskådning tog jag tunnelbanan tillbaka till Chiado/Baixa för en till promenad. Jag gick upp genom Baixa (den låga stadsdelen i mitten, sett från floden) till vänster finns då Chiado, ett gammalt fashionablet shoppingområde och Bairro Alto (den höga stadsdelen). Till höger om mig finns då Alfama, den gamla staden. Där finns en gammal morisk fästning och namnet Alfama kommer från arabiskan "het källa".
Baixan är ett shopping och bankdistrikt. Ett utmärkt ställe att hålla sig undan från. Påminner om Västerlånggatan nu i turistfällor.Jag gick upp längs paradgatan Avenida da Liberdade. Dock inte de hela 1400 metrarna utan bara upp till Eva's kontor för en fika paus och träffa hennes kollegor. Efter lite småprat och ny bekantskaper åkte jag tillbaka till Cascais och satte mig vid atlanten och njöt över ett par öl.
På kvällen gick jag och Eva och åt på Eduardo's. En restaurang där jag brukade gå med alla golfgäster för en organiserad middag. Portionerna är aldrig stora men desto mer välsmakande. Eduardo är av belgisk/svensk härkomst. Många kvällar spenderade jag i hans kök, småpratandes över en öl eller två medan han och hans fru Laurinda slavade vid spisen. Senare fick vi även sällskap av Maria José, en lokalguide, som jag umgicks mycket med. Vi gick vidare till ett annat vattenhål till stamhak - Chequers. Där satt vi i timmar och talade om gamla minnen. Kvällen slutade strax efter två och en och annan gäspning förde mig hemåt.
Kommentarer