Gwyneth Paltrow och jag - dag 4

En strålande dag igen. Varm sol, klarblå himmel. Däremot så var vinden kall när den kom ner från Sintrabergen. Jag och Eva åkte ut till Quinta da Marinha. Hon hade ett möte med en gäst på det nya hotellet vid golfbanan. Området har förändrats en hel del sedan jag jobbade där. Golfbanan verkar ha fått ett lyft. Det är ju riktigt grön nu. Annars är väl upplägget på hålen ungefär detsamma. Det nya hotellet är däremot fint. Sveriges Fotbollslandslag bodde här under EM i Portugal. Medan Eva träffade sin gäst så gick jag runt lite grann och det är inte att jag saknar det en hel del. Dagarna på golfbanan med en värmande sol, doften av pinjeträd och gräs och ett stilla lunk var riktigt kul.

Vi fortsatte ut längs kustvägen. Den har förändrats en hel del. Nu finns en cykel/gångväg hela vägen ut som är så flitigt använd att dom nu ska bygga en på båda sidor. Utiskten är spektakulär och med jämna mellanrum ligger stora lyxiga fisk och skaldjursrestauranger. Gott men dyrt. Atlanten är kraftig och våldsam och det blåser konstant. Efter en timme därute är man alldeles slut i huvudet. Jag fattar inte hur surfarna orkar ligga ute i det kalla vattnet timme ut och timme in. Det är i princip omöjligt att stanna vi Guincho, bilar kantar vägen överallt och vinden är kall så vi fortsätter upp på dom krokiga bergsvägarna upp mot Sintra. Sintra är ett underbart ställe med sitt eget mikrokklimat. Här blir det inte lika hett under sommaren som i Lissabon och därför var det även kungafamiljens tillflyktsort under de heta månaderna. Som på beställning, när vi når en viss höjd märks det att luften som kommer in i bilen genast blir kylig och det doftar regn. Utanför bilfönstret är det grönt och frodigt, husen ligger vackert längs sluttningarna och vi passerar Quinta da Tomelila - Sven Göran Erikssons hus som, vad jag har hört, han har sålt.

Vi åkte uppåt mot Cabo da Roca - europas fastlands västligaste punkt. Vi svänger av lite tidigare och äter lunch på O Moinho Dom Quixote. Kvarnen Dom Quixote. Ett mycket passande ställe för en Hammarbyare.

En club sandwich, några katter och en underbar utsikt gör att lunchen blir väldigt avslappnad och trevlig. Vi skickar några sms till vänner som känner till stället och retas lite. Hade kunnat stanna ett par timmar till men jag har andra planer.

Klockan fem måste jag befinna mig i Parede. Patrik och hans vänner ska plocka upp mig och vi ska ut till Lissabons föroter för en match mellan Estrela Amadora och Sporting Lissabon. Jag försöker alltid se en match med Sporting om jag kan. Tyvärr spelade dom borta så det blev inget besök på den imponerande nya hemmaarenan José de Alvalade. För övrigt samma namn som den gamla stadion.

Eftermiddagssolen skiner på oss när vi tar en öl och en prego (biff på en fralla) på en uteservering strax intill arenan. Kravallpolis vandrar längs gatorna och vi tror att det saka vara en högriskmatch, det är ju trots allt derby. Men i efterhand är det lite lustigt då Amadora kanske hade en klack på 20 personer och Sporting 200-300. Så det var nog snarare för att skilja de olika Sportingfalangerna åtsom dom hölls sig i närheten.

Matchen var bedrövlig på denna Portugals motsvarighet till Grimsta IP. Liten publik och endast de närmast sörjande. Amadora kämpade och slet och Sporting såg väldigt ointresserade ut. Det kan ha sin förklaring i att ligan är avgjord efter Sportings förlust till Porto förra helgen. Men framåt slutet blixtraede Sporting och Liedson till som om dom förstod att det bara stod 0-0. Sent som vanligt och det hjälpte knappast då Estrela Amadora hade, som man säger, parkerat spelarbussen i eget straffområde.

0-0 slutade festen.

Tyvärr, trots mina förhoppningar, ville inte dom andra in och ta en öl i Lissabon. Jag hade hoppats på att få besöka Pavilhão Chinese igen. Men jag ville festa i Lissabon så jag bestämde möte med Evas kollega Sonja. Sonja skulle möta en kompis från tjeckien - Micha.

Jag mötte dom på Cais do Sodré strax efter tio. Vi gick till en irländsk pub runt hörnet och drack några öl, snackade portugisiska? och lyssnade på en irländskt band som var helt okej. Kunde inte slita blicken från Micha som var en brunett kopia av Gwyneth Paltrow. Väldigt charmig. Micha jobbade som guide och skulle iväg 07:30 på söndag morgon. Så hon var lite orolig över att det skulle bli för sent. Det blev det. Runt ett hamnade vi på "Tokyo" i samma kvarter. Det var i stort sett tomt när vi kom. Det var som att gå in på ett gammalt skoldisco. Några bänkar och bord längs väggarna. En stor discokula snurrade sakta i mitten av lokalen. Några lampor blinkade och ett par black light-rör lyste ilsket lila och fick alla med vita kläder att se ut som i discoscenen i filmen "G". Vid halv två var det fullt. Ur högtalarna strömmade gamla 70- och 80-tals rockklassiker. Ibland varvades det med portugisiska hits, några kände till och med jag igen. Det var grym stämning. Vid två lyckades jag övertala Micha att stanna en timme till.

Det magiska klockslaget var tre. Micha var tvungen att tänka på jobbet om fyra timmar. Jag och Sonja satte henne i en taxi och fortsatte själva till "Plateau". Ett underbart ställe. Stora kolumner, böljande tyger i taket och allt väldigt sobert i mörkt vinrött. Stora fläktar snurrade långsamt och hela stället gungade från vägg till vägg.

Klockan slog fem och det var dags att tänka på hemfärs. Sonja och jag delade taxi till Parede där hon hoppade av. Sedan fortsatte den sista kvarten av resan med mig och en tandlös taxichaffis. Han pratade på. om vad vet jag inte. Men för att inte verka otrevlig pratade jag lite fotboll vilket han tycktes gilla. Den kepsbeprydde farbrorn var en stolt Sportingista och hade inget för Benfica och verkligen inget för Porto. Det enda jag hörde där var "Mafia". Det verkar sammantaget vara de flestas åsikt om Portos ledning.

Tidigt/sent kom jag i säng. Måste ha somnat innan huvudet landade på kudden.

Ett litet tillägg. Runt nio-tiden under matchens sista självande minuter, det kanske var just därför, så drabbades Lissabon av en jordbävning på cirka 4.5 på Richterskalan. Eva som befann sig högt upp i sin lägenhet i Cascais kände den väl då väggar och hyllor skakade. Jag som befann mig i en betongbunker kände ingenting. Eller så var jag helt bedövad av det tråkiga spelet på planen och att det var därför jag ingenting märkte. Det hade varit spännande annars.