Chronicas de Lisboa- dag 1
Det är väl lika bra att först klargöra att om min portugisiska var gravt haltande tidigare så är den nu i det närmaste i ett vegetativt tillstånd. Den konstgjorda andningen som håller den igång just nu är förmågan att beställa öl, snacka om fotboll samt ge vägbeskrivningar till taxichaufförer klockan fem på morgonen.
Med 196 centimeter, inte vackert ihopvikt, satt jag trångt på rad 26 men med sorgsna ögon och den haltande portugisiskan fick jag flytta fram till rad 7 med fönsterplats och en halvmeter extra för knäna. Himlen. Dessutom fick jag då sällskap av sköna Adriana - på väg till Brasilien. Paradis. Det var inte ett dugg synd om mig. Planet plockade upp den försening vi lämnade Arlanda med och inom femton minuter från det att vi fick markkänning på Lissabons flygplats hade jag kommit ut ur terminalen. Vad som gör det till en bedrift är att vi stoppade ute på plattan och bussades in till terminalen och portugiser brukar inte vara kända för att göra saker snabbt och enkelt.
Eva, min gamla chef, mötte upp och vi tog flygbussen klockan sju till Monte Estoril. Där blev det limousine i form av en liten, men rymlig Daewoo till mitt boende på Avenida Nossa Senora de Rosario. Senor Bento, som äger de lägenheter jag brukade bo i 92-95, hade varit vänlig att låna ut lägenheten, under Eva, till mig. Mycket beroende på att Eva frågade och kanske även lite att Bento tidigare, när det begav sig, sa att han litade på mig och tyckte om mig :-) Tacksam till båda är jag i alla fall.
Tre sovrum, stort vardagsrum, kök och två badrum fick jag disponera fritt. På så sätt hade det varit kul med sällskap och betet fanns ute men fiskelyckan var dålig. Dåligt agn och fiskare, antar jag. Men utöver boendet var det skön terapi att få se allt igen. Alla dom platser och personer som fanns i minnet skulle besökas.
Det här var mer en resa för att bekanta sig med stället på nytt. Under flera år har det känts som om jag var klar med Lissabonkusten men den här resan har fått mig på andra tankar. Det var ju ganska precis sex år sedan, på dagen, som jag var där sist. Då i sällskap med Antonio. Jag var lite rädd för hur det skulle kännas, det var ju i Cascais som jag träffade Sonya '99 och det tog ju en del på krafterna så lite fundersam var jag nog. Men även om det fanns i minnet så var det inget jag tänkte på utan allt bara kul. De första dagarna gick jag nog mest runt och log - det var roligt att vara tillbaka. Allt var som förr.
Väl i Cascais åkte vi och handlade och sedan vid niotiden åt jag middag hos Eva. En grill, märkt av hårda år, bjöd på god mat allt medan fullmånen lyste och det var lagom varmt. Danilo, Evas sambo, var iväg på jobb i Lieria och skulle inte vara tillbaka förrän på lördag, det är han som är brasiliansk stormästare på grillning.
Somnade vid ett och sov gott i den stora sängen...
Med 196 centimeter, inte vackert ihopvikt, satt jag trångt på rad 26 men med sorgsna ögon och den haltande portugisiskan fick jag flytta fram till rad 7 med fönsterplats och en halvmeter extra för knäna. Himlen. Dessutom fick jag då sällskap av sköna Adriana - på väg till Brasilien. Paradis. Det var inte ett dugg synd om mig. Planet plockade upp den försening vi lämnade Arlanda med och inom femton minuter från det att vi fick markkänning på Lissabons flygplats hade jag kommit ut ur terminalen. Vad som gör det till en bedrift är att vi stoppade ute på plattan och bussades in till terminalen och portugiser brukar inte vara kända för att göra saker snabbt och enkelt.Eva, min gamla chef, mötte upp och vi tog flygbussen klockan sju till Monte Estoril. Där blev det limousine i form av en liten, men rymlig Daewoo till mitt boende på Avenida Nossa Senora de Rosario. Senor Bento, som äger de lägenheter jag brukade bo i 92-95, hade varit vänlig att låna ut lägenheten, under Eva, till mig. Mycket beroende på att Eva frågade och kanske även lite att Bento tidigare, när det begav sig, sa att han litade på mig och tyckte om mig :-) Tacksam till båda är jag i alla fall.
Tre sovrum, stort vardagsrum, kök och två badrum fick jag disponera fritt. På så sätt hade det varit kul med sällskap och betet fanns ute men fiskelyckan var dålig. Dåligt agn och fiskare, antar jag. Men utöver boendet var det skön terapi att få se allt igen. Alla dom platser och personer som fanns i minnet skulle besökas.
Det här var mer en resa för att bekanta sig med stället på nytt. Under flera år har det känts som om jag var klar med Lissabonkusten men den här resan har fått mig på andra tankar. Det var ju ganska precis sex år sedan, på dagen, som jag var där sist. Då i sällskap med Antonio. Jag var lite rädd för hur det skulle kännas, det var ju i Cascais som jag träffade Sonya '99 och det tog ju en del på krafterna så lite fundersam var jag nog. Men även om det fanns i minnet så var det inget jag tänkte på utan allt bara kul. De första dagarna gick jag nog mest runt och log - det var roligt att vara tillbaka. Allt var som förr.
Väl i Cascais åkte vi och handlade och sedan vid niotiden åt jag middag hos Eva. En grill, märkt av hårda år, bjöd på god mat allt medan fullmånen lyste och det var lagom varmt. Danilo, Evas sambo, var iväg på jobb i Lieria och skulle inte vara tillbaka förrän på lördag, det är han som är brasiliansk stormästare på grillning.Somnade vid ett och sov gott i den stora sängen...
Kommentarer