Femtio fingrar, femtio tår

De senaste månaderna haft jag haft ambitionen att springa 45 minuter två gånger i veckan. På jobbet finns ett rullband som får fungera då snösörjan och kylan utomhus har gjort det alltför slirigt att springa just nu även om jag föredrar att springa runt Kungsholmen.

Den största utmaningen att springa på ett rullband är inte så mycket det fysiska. Nej, det är absolut mitt eget psyke som jag kämpar hårdast mot. Att springa på ett rullband är så tråkigt att jag inte ens kan komma på någon bra liknelse. Att jag dessutom inte har så många högskolepoäng gör jobbet ännu värre. Jag menar, hade jag haft nåt i huvudet så hade jag väl kunnat tänka på både det ena och det andra medan jag springer och låta tiden rulla på. Nu har jag som tur är ett par terminer vid universitetet för annars vore det olidligt.

Idag var det riktigt jobbigt. På mindre än 10 minuter hade jag funderat över vad jag upplevde på Birkakryssningen i helgen (och varför jag hela tiden trodde att vi åkte baklänges), golftävlingen på TV söndag kväll, Hammarbypremiären i morgon och skänkt en tanke åt söta tjejer jag känner. När det var klart så började jag snabbt fantisera om hur det skulle vara att ha några extra tår. För varje steg jag tog sa det "plopp" och ytterligare en tå växte fram. Allt eftersom jag såg mina skor montont föras framåt till tonerna från rockklassiker på radion blev tårna fler och fler. Till slut hade antalet tår femdubblats. Det var ju förstås ohållbart. Fötterna blev stora som grytlock och skorna verkade vara extremt töjbara. En annan aspekt på det hela är att det kliar väldigt mycket att ha så många tår.

Hjärnan vandrade vidare till händerna istället och där, likt vårskott, växte istället fingrar fram - en efter en. Till slut var hade jag så många att jag kunde fläta dom samman. Det såg ganska kul ut. Jag kunde rulla jättestora snöbollar och ösa enorma mängder vatten. Men precis som med tårna så begränsas man en del. Femtio fingrar och tår är nog gränsen, sen blir det för mycket.

Timern stog nu på 12:47. En dryg halvtimme kvar alltså…

Efter 15 minuter är det i det närmaste dödstråkigt. Plötsligt känns löpningen som ett straff som inget gott kan komma ut av. Men det var då det kom till mig. Ballonger. Ballonger verkade helt plötsligt som en bra idé. Dom är runda och fina att se på, ofta i glada färger. När dom dessutom är fyllda med helium så sträcker dom sig, ofta i klasar, läckert mot himmelen. Överallt såg jag dom, förankrade i sina snören. I trädgrenar, i antennerna på bilar, vägskyltar, bussar, cyklar, barnvagnar, mössor och i svansen på hundar. Till och med kaninerna utanför fönstret hade en ballong fastsurrad i den lilla stumpen till svans. Heliumet i ballongen underlättade då även själva framskuttningen på ett komiskt sätt. Det var som Armstrong på månen och kaninens bakparti lättade dubbla sträckan för varje skutt. Fantasin flödade.

Men allt roligt har ett slut. Det ramlade in några andra som skulle träna och fokusen försvann hastigt. Nu var allt en plåga igen.

20 minuter kvar och jag ville spy.

Nåja, jag genomförde passet i alla fall men tar gärna emot förslag på saker att underhålla hjärnan med under dessa pass.