Söderblandning

Stockholm - Motala Om ni rattar in 103.3 P4 Extra klockan 14:10 (svensk tid) så kommer jag med en direktrapport från Rio och Sambaförberedelserna. Det är om 20 minuter så nu måste jag springa till hotellet gurgla och öva skalor... Vi hörs i etern! Här kan ni höra det inslaget. Programmet börjar från klockan 13:00 och spelas upp i halvtimmar som ni kan se i Media Playern. Så klicka fram till tredje halvtimmen så får ni hör min lugna och ljuva stämma.

Jag kan bara konstatera att efter en vecka har det varit två riktigt bra dagar. Två knappt godkända och nu tre katastrofala. Jag talar om väder. Sedan i måndags har det nästan bara forsat ner från himlen. Mest på eftermiddagen. Det blir inte mycket gjort då annat än att läsa på nån bar. Och efter ett tag så blir det inte så mycket läsa heller. Men jag kan också nämna följande: 1. Att jag såg Gösta Ekman, Lena Endre, Sven Melander, Lill Lindfors och DENNIS HOPPER i en film som var "...filmed and produced entirely on location in Stockholm, Sweden." Alla pratade engelska och jag har ingen aning om vad den handlade om. 2. Min portugisiska måste vara usel. Jag kan inte säga nånting utan att dom frågar vad jag vill. Jag har blivit så osäker att jag borjat prata franska (som av nån anledning har hittat tillbaka i min pannlob eller var språkcentret ligger) och av nån anledning har även mina djupa kunskaper i spanska (en termin) hittat fram. 3. Jag är trött pa väderprognoser och amatö...

Det gick bra i lördags. Vädret var inte det bästa utan det regnade ganska bra fram till tåget skulle avgå. Läktarna var halvtomma, endast cirka 30.000, så massan får vänta med att se min flärd och stil i Sambódromo. Själva dansandet genom Sambódromo tar en dryg timme och samma tema-låt strömmar från musikerna och bateria (trummorna). Efter ett tag kunde jag i alla fall texten till musiken rent fonetiskt. Alla sambaskolor har sin egen låt som röstades fram i september/oktober och som har upprepats som ett mantra sedan dess. Strax efter midnatt tog vi en taxi 30-40 minuter ut i förorten/favelan till Padre Miguel där "min" sambaskola höll hus. Gatorna var fulla av folk och överallt fanns små barer och gatukök som serverade mat och dryck. Vi blev infixade i en liten "gymnastikhall" av Mocidades ordförande eller nåt. Väl inne gick det fyra personer per kvadratmeter. Stoppar man ner handen i fickan riskerar man att den hamnar in någon annans. Pa scenen stod hela orkestern...

Helt vansinnigt. 30.000 personer på läktarna. En underbar stämning. Det var inte direkt Stadshagen och Hammarbys första träning. Nej, igår kväll var det generalrepetition inför nästa helgs karnival. 30.000 personer på en träning! Ikväll ar det min tur att träna inför samma publikmassa. Intressant ska det bli. Som tur är kan jag nog, trots mina 197 centimetrar, smälta in i mängden av 3.000 likasinnade och efter att ha bevittnat det hela igår så gör det nog inte så mycket att min samba inte är av yppersta kvalitet. Det var många luffare i tåget igår sa jag smälter nog in.

Dag 1: Efter en bussightseeing från flygplatsen på 2 timmar och som tog mig runt halva Rio kom jag fram till hotellet. Vädret var grått och mulet. Enstaka skurar välkomnade mig. Inte direkt vad jag hade förväntat mig men det är varmt, tack och lov. Åt lunch med Peter och Nancilma - mycket gott. Sen promenerade vi längs Ipanema och jag söog in atmosfären. Dag två vaknade jag klockan 07:00 till strålande sol. Upp och hoppa till stranden och en timmes promenad på en gnistrande strand och en fantastisk inramning. Igår kväll kändes området enormt stort. Idag har jag fått lite bättre grepp om stället. Klockan är snart tolv lokal tid och det ar närmare 30 grader. Den svala pausen är nu över. Det här är Peter Ericsson, rapporterar från Rio de Janeiro, Brasilien.

Air France var bra. Resan lang och med den vanliga sprinten pa Charles de Gaulle. Men varfor envisas vissa bolag med att ha dricka pa 15 cl burkar?

Jag kanske överdrev lite grann i det förra inlägget. Efter min packningsregimen så brukar jag dra ner på innehåller en fjärdedel/femtedel ungefär. Den förra uppskattningen var lätt överoptimistisk. Nu är jag väl klar då. Det är bara en jobbdag kvar innan kosan styr mot Arlanda och en evighet i luften innan Rio tar emot mig med öppna armar. I kylen finns det ett ägg, cirka två glas mjölk, ett stort glas juice, smör och pålägg för en snabb och enkel frukost i morgon bitti. Sen är det tomt. Fy fan, va kul det ska bli. Till och med jag är avundsjuk på mig själv.

Så var det problemet med packningen som vanligt. Problem och problem förresten. Jag har en metod. Packa en gång. Lyft ut allt. Ta bort lite här och där. Packa igen. Plocka ur. Sista sållningen. Packa igen. Voilá - så har jag reducerat innehållet i väskan med 60%-70%. Undrar hur många varv runt jorden min skitiga, gula North Face bag har farit?

Hej! Jag drar till Ulf. Sen lutar vi oss framåt, spjärnar emot stormbyarna och sluter upp med Klas och hans påse på Södra Bar. Ha en trevlig kväll!

Jag vaknade upp tidigt i morse och blev så glad. Det var ju lördag. Tittade snabbt på klockan för att se hur länge jag kunde sova vidare med gott samvete. Då såg jag att alarmet var på - så det stängde jag av. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju en klar minnesbild av att jag varit på jobbet på fredagen. Så jag somnade om. Vaknade igen vid halv nio och mådde bra. Och det var då det slog mig. Jag hade drömt. Det var bara att hasa sig upp och se fram emot morgondagen istället.

Ha! Dom brukade retas - att jag var den enda. Men någonstans innerst inne så visste jag att jag inte var ensam. Det fanns andra där ute. Det var aldrig kul när clownen Manne kom till skolan. Läs det här och begrunda.

I onsdags missade jag fjärde avsnittet i tredje säsongen av Entourage. Katastrof, tyckte jag då. Sen är ju Internet en fantastisk sak så nu har jag alla avsnitt från säsong ett, två, tre och fyra. Jag tyckte det var en bra idé då jag, i och med resan till Rio, kommer att missa tre avsnitt till. Katastrof tycker jag nu. Jag är fast. Av bara farten såg jag inte bara avsnitt fyra. Nej. Efter fyra kommer fem sen sex och sjuåttaniotioelvatolv-trettonfjortonfemton etcetera. Jag kan inte sluta. Hela nätterna försvinner. Jag är fast i väntan på nästa underbara vredesutbrott och one-liner av Ari Gold (Jeremy Piven). Om ni har missat den här serien - ge den en chans. Den är lysande.

I lördags kväll trängdes jag, Uffe och Danne på Östermalms IP tillsammans med drygt tvåtusen andra. Kvällens begivenhet var Semi-final i isracing. Tokiga ryssar och 59-åringen Posa Serenius körde runt runt på däck utsmyckade tre centimeter långa spikar. Även om man inte gillar motorsport så är det ganska häftigt att se det live. Och om man tycker att speedwayåkare är tuffa då finns det bara en benämning på isracingförarna. Dårar.

Jag förstår att ryggsäckar är väldigt bra att ha. Jag använder till och med en själv ibland. Men vissa människor tror att det dom stoppar ner i ryggan på något magiskt sätt försvinner, upphör att existera. En del tror att de skrymmande prylar dom inte ser på något sätt krymper i storlek där bak på ryggen. Det gör dom inte. Idag var det en kille som satt på tunnelbanan och fick en rejäl kyss på snoken av en tjej med en datoryggsäck som hade gjort Dunderklumpen grön av avund. Hon verkade inte förstå att hennes ryggsäck stack ut en halvmeter och borde varit försedd med en röd vimpel.

Fick bud idag från Peter och Nacilma som redan är på plats i Rio att dom gjort klart med vilken sambaskola vi ska vara med i. Vädret i Rio är fint och alla planerar och förbereder som bäst för årets karnival. Om man inte ska vara åskådare utan delta ordentligt i karnivalen måste man tydligen vara med i en sambaskola. Det blev den, mycket passande, grönvita Mocidade Independente Jag vet inte riktigt hur det fungerar men kostymerna är även dom bestämda. Jag ska vara mjölkförsäljare. Det ser väl bra ut. Lite som anden i flaskan fast med en stor tårta eller nåt på huvudet. Enligt uppgift ska den inte vara så varm vilket nog är bra. Det ska bli intressant och se hur jag ska få hem hela utstyret. För inte tala om när jag ska kunna använda den igen. Boendet håller även det på att lösas. Eventuellt blir det vid Copacabana med havsutsikt eller i Ipanema som tydligen ska vara lite trevligare. Undrar som smått vad jag gett mig in på. Men jag testar allt en gång... Skratta inte.

Skylt utanför tjorren vid Mariebergsbron...

"Tyvärr! För några dagar sedan fick du visning av en lägenhet. Vi måste tyvärr meddela att lägenheten har hyrts ut till en annan intressent. Du är välkommen att söka igen." BLÄ! Det var den bästa lägenheten på hela Lilla Essingen. *suck*

Inte en vindpust om lägenheten. Ingen dödsolycka eller nyheter om kalla fötter från Lilla Essingen. Men det är 4-5 timmar kvar av arbetsdagen och hoppet, om än litet som ett förkylningsvirus, lever vidare.

Det är ju för fan helt sjukt vilka lopp hon gör. Övermänsklig och total dominans idag. Uppför en jävla slalombacke. Mjölksyra någon? Och jag som tycker skidåkning är ganska trist så länge det inte är VM eller OS. Men Charlotte Kalla - ja jösses vilken tjej!

I gårdagens City sa horoskopet för fisken att "turen fortsätter". Om det jag har nu är tur så får det gärna fortsätta. För jag vill inte se vad som händer om jag har otur. För att snubbla på målsnöret. Nej, inte snubbla, bli fälld på målsnöret är inte kul. Nummer fucking två på listan. Det berömda hoppet får i alla fall leva till på måndag. Jag andas ju fortfarande.

Jag har nyligen förlorat en av vänner och då känns det fantastiskt bra att träffa gamla vänner - vänner som gillar mig för den jag är. Idag var ett sånt tillfälle och jag önskar att tiden hade kunnat stått stilla för jag hatar att säga adjö. Det var skitjobbigt. Jobbigt att behöva säga hej då till en vän som jag just precis träffat efter så många år. Någon som är lätt att tala med och som jag skulle vilja tala med så mycket längre. Jag och Cecille hade samma home room när jag gick på High School i Rome, USA. Det är nästan exakt 21 år mellan bilderna. Nu bor hon utanför San Francisco med man och en son och besöker släkt i Sverige över jul och nyår. Hursomhelst fick jag chansen att bekanta mig igen med en underbar människa och någon som jag, trots alla dessa år och nästan en hel värld emellan oss, med värme kallar vän. Vi hann tyvärr inte prata så länge som vi ville. Men vi har fått kontakt igen. Och bara det känns bra...

Så har jag börjat processen att lämna Facebook. Det hade varit smidigt om det funnits en knapp att trycka på men det är en lång procedur att gå igenom enligt den tidningsartikel jag funnit. Men tydligen enda sättet. Samma person som fick mig till sajten får mig också att lämna den. Funderingarna har väl funnits där en längre tid men nu var det den berömda droppen. Dessutom känns det som att jag bara gått in och stirrat på ingenting för att se om det händer nåt. Även om sajten har sina fördelar så känns det lite som en typ av socialspionage. Nu ska jag ta dom 15 minuterna per dag och spela på min gitarr istället. Kanske blir jag lika bra som Marshall Tucker Band, och det får bli lite av en "theme song" för mitt avsked från facebook. I'm gonna take a freight train, down at the station I don't care where it goes Gonna climb me a mountain, the highest mountain, Lord, Gonna jump off, nobody gonna know Can't you see, can't you see, what that woman, she been doin...