Kolhydrat varav sockerarter 49 g.
Förra helgen så fick jag ett nostalgiryck. Det fick bli en flykt till barndomens glada sommarlovsdagar. Lite trött på grötfrukost köpte jag ett paket Kalaspuffar, en skogaholmslimpa och en tub räkost.
Jag satte mig vid tv'n och fyllde skålen till brädden med puffar. Sen var det bara att tillsätta mjölk. Det knastrade lite när mjölken gjorde kontakt och en söt välbekant doft nådde min näsa. Men dom små rackarna flyter, det hade jag glömt bort. Likt ett utbrott på Etna så välde det puffar över kanten och ner över bordet. Att dom små kornen dessutom är runda resulterade i ett rassel ner på golvet och i enlighet med alla jävliga naturlagar försvann dom flesta in under soffan.
Där satt jag i alla fall med kalaspuffar och räkmackor. Solen sken utanför och det var varmt och skönt. Det enda som saknades var tonerna från "Sir Duke" med Stevie Wonder som vad jag vill minnas alltid inledde "Sommarmorgon". Det var såååå gott.
I ett sidospår måste jag nämna att det var under ett av dessa morgonprogram som jag för första gången stiftade bekantskap med jordnötssmör. Det verkade väldigt gott så jag tjatade och tjatade. Morsan gav till sist med sig och jag flög upp på cykeln och drog ner till ICA-rundan. Väl hemma fem minuter senare öppnade jag burken med andakt, tog ett lager och bredde på smörgåsen. Den första tuggan fastnade uppe i gomen och stannade där. Det fanns ingen tanke på att svälja. Det smakade apa. Innehållet spottades ut och bruken förpassades in i kylskåpet. Det här var tiden före datummärkning, tiden då inget blev dåligt utan man bara skar bort kanten eller skrapade bort ytskiktet på det man skulle äta. Inte jag själv. Utan det var alltid när mamma kom med en smörgås som limpan plötsligt kunde ha en diagonal skärning som avvek från den naturliga rundningen. Det var så den mögliga kanten försvann.
Burken återfanns många år senare och när vi öppnade locket var det som att hitta fotspår från en dinosaurie som stelnat i leran och senare förvandlats till sten. Innehållet som hade torkat och krymt avsevärt avslöjade fortfarande spåret, likt en hällristning, från den där enda skeden som jag en gång skopade upp.
Sommarminnen…
När jag googlade "Kalaspuffar" fick jag fram att en portion puffar innehåller 5.5 sockerbitar och ett helt paket, närmast otroliga, 82 stycken. (Inte undra på att det är så gott)
Kan det vara anledningen till att jag inte kunnat sova på hela veckan?
Jag satte mig vid tv'n och fyllde skålen till brädden med puffar. Sen var det bara att tillsätta mjölk. Det knastrade lite när mjölken gjorde kontakt och en söt välbekant doft nådde min näsa. Men dom små rackarna flyter, det hade jag glömt bort. Likt ett utbrott på Etna så välde det puffar över kanten och ner över bordet. Att dom små kornen dessutom är runda resulterade i ett rassel ner på golvet och i enlighet med alla jävliga naturlagar försvann dom flesta in under soffan.
Där satt jag i alla fall med kalaspuffar och räkmackor. Solen sken utanför och det var varmt och skönt. Det enda som saknades var tonerna från "Sir Duke" med Stevie Wonder som vad jag vill minnas alltid inledde "Sommarmorgon". Det var såååå gott.
I ett sidospår måste jag nämna att det var under ett av dessa morgonprogram som jag för första gången stiftade bekantskap med jordnötssmör. Det verkade väldigt gott så jag tjatade och tjatade. Morsan gav till sist med sig och jag flög upp på cykeln och drog ner till ICA-rundan. Väl hemma fem minuter senare öppnade jag burken med andakt, tog ett lager och bredde på smörgåsen. Den första tuggan fastnade uppe i gomen och stannade där. Det fanns ingen tanke på att svälja. Det smakade apa. Innehållet spottades ut och bruken förpassades in i kylskåpet. Det här var tiden före datummärkning, tiden då inget blev dåligt utan man bara skar bort kanten eller skrapade bort ytskiktet på det man skulle äta. Inte jag själv. Utan det var alltid när mamma kom med en smörgås som limpan plötsligt kunde ha en diagonal skärning som avvek från den naturliga rundningen. Det var så den mögliga kanten försvann.
Burken återfanns många år senare och när vi öppnade locket var det som att hitta fotspår från en dinosaurie som stelnat i leran och senare förvandlats till sten. Innehållet som hade torkat och krymt avsevärt avslöjade fortfarande spåret, likt en hällristning, från den där enda skeden som jag en gång skopade upp.
Sommarminnen…
När jag googlade "Kalaspuffar" fick jag fram att en portion puffar innehåller 5.5 sockerbitar och ett helt paket, närmast otroliga, 82 stycken. (Inte undra på att det är så gott)
Kan det vara anledningen till att jag inte kunnat sova på hela veckan?
Kommentarer