Kafé Koppar

Svänger höger runt hörnet från Scheelegatan och tar ett par andertag längs Kungsholmsgatan. Två små steg uppför stentrappan mellan de två marshallerna som flämtar i februarikölden. Genom glaset, bakom den vissna julstjärnan i dörren, kan jag se värmen som väntar där inne. Snabbt sparkar jag av mig kylan och tar tag i handtaget av stål till dörren och kliver in. Ett välkommet sorl hörs i lokalen. Vid ett bord för två vid väggen, med den bruna 70-tals tapeten, strålar en lap-top brevid en tom soppskål. I den stora soffan, som vägrar låta dig gå, sitter några 20-åringar med sina stora dunjackor utbredda likt sovsäckar. Musiken virvlar runt och lenar skönt och bekant.

Jag hoppar upp på en barstol vid fönstret och tar min plats med blick ut mot gatan och Rådhusets gråa tunga gavel. Sträcker mig efter DN, klär av mig vintern jag hade med mig in och går in till köket. Kamilla far runt som ett yrväder men vana händer gör allt likt en skicklig hantverkare.

- Hello Pete, brister hon ut och ler brett.

Jag vinkar tillbaka.

När livet kändes bittert, deppigt dök Kamilla upp på Lilla Essingen. Visserligen hade Poppin' funnits ett tag men två skäggiga killar är inte lika roligt som när en lång och filmstjärnelik kvinna stod bakom disken på öns då enda kafé.

Kaféet på Lilla Essingen försvann men en ny vän blev kvar. Kamilla dök upp igen som kaféägare på Kungsholmsgatan istället. Kafé Koppar fick bli den nya lilla oasen.

Klassad som en välbevarad hemlighet i Aftonbladet är det ett mysigt kryp in. Latten är bland de bästa jag smakat. Espressobollen - ren njutning. Sist men inte minst - smörgåsen Astrid.

Vi ses där...