Jag är en kättare

Jag var i Lasses kyrka igår. Det var min möjlighet att tro - att konvertera.

Nope.

Jag övertygades inte. Jag såg inte ljuset, såg inte hans storhet. Jag stod i mitten, långt fram och långt bak. Intrycket blev inte bättre nånstans. Jag har tidigare uttryckt min skepsis till hans låtar. Tycker de låter likadant. Det blev inte bättre live vilket jag hade hoppats. Jag antar att texterna är okej men annars skrällde mest musiken. Sen var det lite lustigt att mitt i konserten så höjdes plötsligt ljudet ganska rejält. Sen var han ganska tam på scenen. Scenen såg ut som en byggnadsställning täckt av en pressening. Då var Kent mycket roligare och ösigare. Apostlarna Ante, Markus och Sofia var väl inte jätteimponerade av den här spelningen. De borde veta.

Jag såg inget av de andra artisterna. Arrangemanget kändes tamt. Vi stod vi öltälten och hörde ingenting. Lilla Scenen var inte större än Tantogården. Men vi kom ju även sent pga av vädret och det trevliga sällskapet hemma hos mig. Uffe, Ante, Markus, Dan-Patrik, Johan, Sofia, Maria, Patrik, Stefan. Ett par flaskor sprit var också där men försvann. Ja, flaskorna stod kvar men inte spriten.

Vad som förvånade mig på slutet var hur många som lämnade konserten. Sista fyrtio, femtio minuterna stod jag långt bak och det strömmade ut folk redan då.

Bäst den här kvällen var samlingen innan, mötet med trevliga Bajare samt att se Antonio i sitt esse. Just like old times.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Får alla delar av världen lika mycket dagsljus?

Yin & Yang

Dickie Dick Dickens