Zamboni

Sexton pojkar såg ut som de just mött jultomten när de gick in i omklädningsrummet. All utrustning hängde på krokar och var framlagt på bänkarna. Efter de ystra utropen började sen den mödosamma processen att sätta på sig all utrustning. Vem kunde ana att hockey spelare använde strumpebandshållare. De var för övrigt usla och halkade bara ner under röven.

Vana med en knagglig Eriksdalsis var det som att kliva ut på ett golv av marmor. Vitt, hårt och halt. Känslan var fantastisk. Alla åkte runt med ett stort leende och sköt puckar så gott det gick.

Leendena skulle dock förvridas till de av smärta. Vi har spelat på en yta hälften så stor som en hockeyrink. Nu var allt så stort att vissa lagspelare såg man inte skymten av. Så lagspelet blev lidande. En kontring från egen zon till den andra var lika med att ge sig iväg till avbytarbåset för byte. Alla var totalt utmattade.

Lagen vann varsin match och allt avslutades med straffläggning mot en riktig målvakt. Jag var en av de två som satte sin. Full fart, kroppsfint höger och med målvakten på läktaren var det bara att stänka upp den i nättaket.

Det var det absolut roligaste jag gjort på länge och det jobbigaste. det måste jag göra om.