Trapattoni

Det har ju som jag tidigare nämnts varit väldigt hög aktivitet på drömmandet de senaste veckorna. I natt dök dock en gammal bekanting upp.

Platsen är alltid densamma. Parkeringsplatsen utanför huset i Västerhaninge. För er som känner till det så finns det i princip bara plats för två bilar efter varandra. Smalt, avlångt och inramat av en rabatt.

Här spelas det fotboll.

Det är en dröm jag har haft till och från i 6-7 år och endast med små variationer i laguppställningarna.

Stjärnorna har avlöst varandra. Internationella giganter, allsvenska stjärnor och okända förmågor. Min roll är alltid densamma. Jag spelar back/defensiv mittfältare. Rollen verkar vara ganska fri. Jag har fått beröm av Beckham, tjafsat med Alexander Östlund, tampats med Crespo och Keane. Slagit passningar som Hoddle och gjort glidtacklingar och brytingar à la Glenn Hysén framför fötterna på Rivaldo. Allt på asfalt.

Men i slutändan blir jag alltid kallad av planen. Jag får besviket lunka av och sätta mig ner på stentrappan framför huset. Där sitter Giovanni Trapattoni. Han ger mig en klapp på axeln och säger att jag verkligen har imponerat. Han berömmer min spelförståelse men tycker att jag inte spelar tillräckligt försiktigt. Jag ska inte ta såna risker. Och eftersom jag inte spelar fotboll får jag inte spela i hans lag. Men jag får komma förbi och spela när jag vill. Sen sitter vi där och pratar fotboll.