En man, hans eld och den gröna broccoliälgen
Markus hämtade mig och tillsammans mot Vindö lyssnade vi på och löste melodikrysset. Det var första gången för mig. Markus var veteran. Jag minns att jag hjälpt till en gång. Morsan kunde inte Simple Minds en gång för 25 år sedan.
Markus höll elden i gång som en besatt man och elden slukade mer och mer av den enorma hög som vi skulle bli av med. Solen kom till slut fram och vädret var underbart. Efter en stund fikapaus på altanen i solens varma strålar och vi kunde sedan fortsätta med förnyade krafter. Lagom till middagen återstod bara en liten, liten hög som brann försiktigt. När vi åkte hem var det enda spåret av "majbrasan" en liten ljusgrå ring av aska och en liten stubbe i mitten som såg ut som en skorsten och släppte ut en svag ström av vit rök.
Vincent som jobbade minst av oss alla, eller rättare sagt inte jobbade alls var den enda som fick ta siesta. Det var lite orättvist. Men utan honom hade vi aldrig fått höra om den gröna broccoliälgen som kommer då och då nere på allmänningen. Och jag hade inte fått se den underbara Lilla My, Filifjonkan och Snusmumriken.
På vägen ut till Vindö var det ömsom sol ömsom snö. Aprilväder kallas det för. Väl framme var alla igång och röjde. Vi skulle bränna ner en enormt srot hög med ris, träd och grenar. Vi använde 12 liter diesel, en liter tändvätska och några delar bensin. Resultat en liten, sketen eld och vi hade ett berg att bli av med.
Med vår självkänsla stukad avbröt vi för lunch, broccolisoppa med stark chorizo, och en ny strategi formades. Vi började om från början med en ordentlig bas. När vi gick ut var det snöstorm men vi trotsade vädret och började med vår nya taktik. Och eureka! Det fungerade. Det blev en jävla fart på elden och sedan var Markus som uppslukad, bildligt talat, av elden och skötte om den som ett litet barn.
Jag och Antonio roade oss med svedjebruk och brände ner halva tomten från torrt, långt och yvigt gräs. När vi var klara såg det ut som en krigszon. Det såg ut som en bombmatta av napalm hade svett tomten. Men rent blev det.
Markus höll elden i gång som en besatt man och elden slukade mer och mer av den enorma hög som vi skulle bli av med. Solen kom till slut fram och vädret var underbart. Efter en stund fikapaus på altanen i solens varma strålar och vi kunde sedan fortsätta med förnyade krafter. Lagom till middagen återstod bara en liten, liten hög som brann försiktigt. När vi åkte hem var det enda spåret av "majbrasan" en liten ljusgrå ring av aska och en liten stubbe i mitten som såg ut som en skorsten och släppte ut en svag ström av vit rök.
Vincent som jobbade minst av oss alla, eller rättare sagt inte jobbade alls var den enda som fick ta siesta. Det var lite orättvist. Men utan honom hade vi aldrig fått höra om den gröna broccoliälgen som kommer då och då nere på allmänningen. Och jag hade inte fått se den underbara Lilla My, Filifjonkan och Snusmumriken.
Kommentarer