Lords of Dogtown

På slutet av 70-talet började det brädas i kvarteren runt Jägartorp, Västerhaninge. Det var en ju en fluga som drabbade hela Sverige. Norge vet jag inte då Skateboards förbjöds tillsammans med Monty Python... Skateboard var ungt, tufft och häftigt. Magnum Bonum hade en hit och på TV såg man snubbar som åkte i Gallerian. Kunde man vara ballare?

Först ut var min polare Christer och det ledde till mycket tjat på farsan. Till slut gick färden till Intersport i Handen och min första bräda... en blå plastbräda av märket Jupiter med en vass liten kick. Den var helt omöjlig att åka på. Hal och vinglig. I ett försök att åka ner för backen på Humlevägen började brädan wobbla betänkligt vilket resulterade i att jag fick käka asfalt. Med en skrapad nos, haka och bröstkorg föll många förbannelser över brädan. Kronan på verket var ju att det var okapslade hjul vilket resulterade i att grus och annan skit kom in i kullagren som till slut skar. Det fanns ju bara en lösning - en ny bräda.

Mer tjat på farsan och iväg till Malmskillnadsgatan och en skatebutik för köp av ny bräda och nya hjul. Allt jag villa ha var Kryptonics hjul och truckar, möjligtvis YoYo. Det blev nånting helt annat. Namnet började på "M" och hjulen var coola, fyra olika färger och kändes som Kryptonics. Brädan blev en klassisk G&S som jag skruvade fast en bromskloss på där bak i form av en gammal hockeypuck. Jag hade gärna velat haft en Santa Cruz men den var för dyr. Nu började vi bygga och åka ramp i kvarteren. Till många föräldrars förfäran åkte vi på gatorna, ofta och nära bilar. Det var en jävla massa namn på saker å ting. Vid det här laget hade jag uppgraderat brädan till en klassisk Tony Alva bräda. Den var übercool!



Man åkte även in till stan och gick på New Sport House som låg nånstans på Söder. http://www.mollberg.com/skateboard/history/
Plattan (Segels Torg) åkte många också på. Men för nån som inte var med i "VH Kickers" vad det alldeles för farligt. Knarkare och så ni vet...

Det bästa jag åstadkom var en "three wheels out" på rampen. Vågade aldrig flyga och greppa brädan. Hela flugan började väl dö ut när ett rykte började gå att vi skulle få en asfalterad sträcka, med lutning att sätta en ramp i ena änden. Nån kille hade en farsa som jobbade för kommunen och det var så den skulle komma till. Det tog nog ett år men plötsligt var den där och den var vacker... Alla ungarna började sätta fart igen. Det höll nåt år och intresset dog ut tills dess att rullskridskor blev populärt och rampen användes återigen.

Just nu går en skön film på biograferna med för mig en massa gamla fina minnen. Tja, mest brädor och namn egentligen för vi var inte hälften så bra som dom gamla legenderna Tony Alva, Stacy Peralt och Jay Adams och vi hade inga swimmingpooler att åka i.

Jag rekommenderar gott "Lords of Dogtown" samt dokumentären "Dogtown & Z-boys" för alla skatare out there...