Söderblandning

Efter nio dagar väger jag in på: Måndag 102.7 Tisdag 101.6 Onsdag 100.5 Torsdag 99.8 Fredag 98.9 Lördag 98.9 Söndag 98.4 Måndag 97.9 Tisdag 97.5  Onsdag 97.2

Idag hade så dagen kommit. I årets andra match så var det dags för hemmapremiär på Söderstadion. Vi träffades på Medis en stund före tolv. Jag, Ante, Leo. Kvart över tolv satte då 6.000 - 8.000 grönvita igång den cirka 2 kilometer långa vandringen till Söderstadion - en sista premiärmarsch. Matchen mot Värnamo då. Usel första halvlek. Baggio och Schuler de enda som får godkänt. Alldeles för dåliga avslut. Det stod dock 1-1 i halvtid vilket också blev slutresultatet efter att Figge hade nickat in ettt mål för första gången. Andra halvlek var ett litet lyft. En massiv Hammarbypress i tjugofem minuter resulterade dock inte i något mål. Två poäng på två matcher är inte godkänt.

Tre dagar in i fastan. Suget i magen har jämnat ut sig. Sockersuget har dock försvunnit. Huvudet snurrar lätt och att gå uppför trappor får hjärtat att slå hårt. Tre kilo på tre dagar visar vågen. 

Vågen skriker ut 102.7. Påsken var alldeles för god. Från 99 kilo i början av januari så har förfallet inte haft något motstånd. 600-700 kalorier per dag på menyn. I pulverform. Mums!

En lastbil med släp kan aldrig bli fel.

Sedan Milo började på dagis så bara väller det ut ord från honom. Min, Emma, Hamma(rby), Stor, Jobba är bara några ord som kommit senaste veckan.  Man skulle kunna tro att jag tjatat honom sönder och samman för att lära sig säga Hammarby men sanningen är att jag knappt sagt det. Han pekar på klubbmärket var han än ser det nu. Tåg är fortfarande "tut, tut". Och det är ett ord jag säkert nämnt 3 gånger om dagen sen förra våren och våra promenader runt Årstaviken. Jag väntar fortfarande på att han ska säga tåg. Eller buss för den delen. Buss har han ju fått höra som ett mantra mer än något annat ord. Ser han en buss är det "där" eller ojj!" som gäller.

Inte riktigt Rocky Katarina Bangata   Hemhjälp    Bubble boy Lina & Milo på Medis Milos torn    Sovstund

Jag hade fem biljetter till bandyfinalen idag på Kamratvallen. Tyvärr slog de där jävla dagisbacillerna till igen. Lina var riktigt dålig i natt. Låg mest på golvet i badrummet. Jag kände mig bara illamående. Konstant. Funderade på att stoppa fingrarna i halsen. Det hjälpte inte Lina blev bra under dagen. Jag kände mig sjösjuk hela dagen. Vätte än så blev det inte. På gott och ont.. Bandyfinalen sågs då istället på tv och det andra guldet var ett faktum. Bajen vinner med 9-4 efter en brutal öppning med 4-0 under de första 11 minuterna. Saik kämpade sig tillbaka och det var nervöst ett tag. Men de grönvita krigarna höll stången.

Storebror fyller år. Lina är i Sickla och badar med Milo. Jag drog till Claes Ohlsson och köpte plastlådor till Milos lego och lite annat.

Jag och Ante drog till Grimsta. Bajen mötte BP och solen värmde riktigt bra på läktaren.  Bajens spel värmde det också. BP var stundtals helt utspelade dock är det dem som tar ledningen på en höra. What else. Tre anfallare nickade bollen innan den satt i nätet. I matchens sista sekund slog BP in vinstbollen. Bajen hade tappat ordentligt i fart sista kvarten Tvärtemot vad vi uppmanar dem i den klassiska Tidaholmsramsan. Det ser ändå okej ut. Men en riktig målgörare lyser med sin frånvaro.

Vi anmälde oss igen. Milo gillar ju vatten och lördagar klockan 11:30 är ändå en hyfsad tid. De andra var värre. Vi fortsatte i princip där vi slutade. Milo gjorde lite som han ville och tyckte det var roligast att gå upp och ner ut poolen via trappan. Vi han knappt sätta oss på bussen innan han slocknade.

Jag och Milo gick och hämtade tårta inför gästerna som skulle komma under dagen. Farmor och farfar kom förbi. Sedan även Marcus, Ante, Anna, Vincent, Aron och Karin. EN fin fikaeftermiddag. Milo lärde sig säga tååtaa. Vilket han sa ofta.

Jag läste någonstans att om man har småbarn i familjen får man förbereda sig på elva förkylningar per år. Det är bara februari och jag är uppe i åtta. Den ena följer den andra. Milo är snorig och hostig men ingen feber.

Då var det dags igen. Bouletävling. Det blev råtorsk direkt. Jag spelade dåligt och Pelle var inte lika säker på sina skott. Vi hamnde sedan i b-gruppen och där vände det. Vi vann match efter match. Övertygande. Andra spelare kom förbi och trodde inte sina ögon att det var vi som ledde. Jag lyckades i en kritisk situation skjuta bort ett klot. Det var snyggt. Sen missade jag mest. Men uppläggen gick ruggigt bra. VM-banorna är löjligt svåra och då är det nog en fördel att vara nybörjare. Jag förstår inte hur svåra de är. Vi åkte återigen ut i semi. Kunde lika gärna ha vunnit då det andra laget hade en fuskande tomte som påstod att han inte visste bättre. Deras vinnande spel var dock imponerande bra.  Jag var trött och snuvig så det var lite skönt att åka ut.

Jag, Lina, Ulla, Torgny och Milo gick till Grekiska Kolgrillen och åt middag. Snabbt och väldigt gott. Sen tog jag en sväng förbi Gröndal och tog en öl med Macke på hans hemmaplan för en gångs skull. Ingen melodifestival nu heller.

Pelle bjöd in till bouletävlingen Grönbrallan? på Bouleobar Globen. Pelle och jag spelade en tävling i Rålis i soras och gjorde bra ifrån oss. Vi hade nog kunnat gå till final om det inte hade varit för ett snett handikappsystem. Ikväll lirade vi igen på medelsvåra banor och riktigt svåra VM-banor. Vi överraskade och spelade oss hela vägen till semifinal. Slog motståndare som vunnit DM, SM och VM (eller nåt). Jag lägger upp och Pelle skjuter - det är vår taktik. Trots en grov förskylning gick det alltså bra. Vi spelar under namnet Les Pépés. Undrar om det betyder nåt snuskigt.

Idag stannar jag hemma för säkerhets skull. Ikväll ska vi köra vår blåsning av Anders som fyllt 50. Det kommer att ske i Sumpan och ska bli riktigt roligt.

Enda sedan i måndags har Milo varit extremt pappig. Han är på mig hela tiden och sover så nära att han stoppar upp sina fingrar i min näsa för att känna sig nära.  Han är som ett plåster och han vägrar i det närmaste vara med Lina. Det är "pappa" hela tiden. Konstant.