Söderblandning

Efter att mest ha krypit bakåt ålas det nu framåt. Mobiltelefoner är spännande saker att jaga. Mer så än gosedjur, papper eller filtar. Det känns som lugnet före stormen. Måste börja barnsäkra...

Crawl?

Inte vet jag om det var så gott...

Tinker, Tailor, Soldier, Spy - till slut fick jag plats. Varje föreställning har varit fullsatt i närmare två månader. Tomas Alfredssons nyfilmatisering av John le Carrés "Mullvaden" var fantastisk. Underbart skådespeleri av min favorit Gary Oldman och alla andra. David Dencik, Colin Firth, Mark Strong. Suveräna tidstypiska miljöer. Det räcker så. Nu, gå och se den! Betyg: "SSSSS+"

Jag har äntligen fått tag på den. Jag har velat ha en Tuffa Viktor sedan jag såg en i Christer Borgströms rum för 30 år sedan. En Bajare så klart. Är den inte fin så säg...

Efter Hammarbys match mot Brage på Stadshagen bestämde jag mig. Jag ska inte frysa om fötterna igen. Jag har länge haft brist på ett par rejäla vinterkängor så jag började genast leta på nätet. Jag snubblade över ett svenskt märke som verkar ha bra grepp och tåla kyla. Efter mycket letande hittade jag dem hos de eminenta Addnature . Det blev ett par Icebug Sorix utan ståldubbar. Tajmingen kan tyckas vara dålig då våren vekar ha kommit till Stockholm. Men jag borde kunna ha skorna ett tiotal år i alla fall. Och med Milo pulkafärdig till nästa vinter så kommer jag nog ha nytta av dem.

Milo verkar ha gett upp att börja krypa. Det gick ju bara baklänges i alla fall. Nu är det sitta upp som gäller och det gör han bra. Men allra helst vill han stå. Stå. Stå. Stå. Och med lite stöd så går han även några steg om än stapplande. Ska killen börja gå innan han kan krypa?

Hatten Ringen Diplomet

Idag ska jag hämta fracken till lördagens promovering. Lina har sin hatt klar och nu återstår bara ceremonin. Det ska bli roligt. Har aldrig varit med om varken promovering eller frack tidigare.

Våra vänner i Nya Zeeland fick en dotter dagen efter Milo tittade fram. Men hon var en vecka sen och Milo två veckor för tidig så det skiljer ändå, konstigt nog, i utvecklingen. Charlie kryper redan. Milo kryper på sitt vis. Baklänges och roterande. Framåt går inte så bra - ännu. Kämpa på min son.

Det har gått rykten i Bajenleden om en bomb. Och inte vilken bomb som helst utan en atombomb. Nån dryg timme kvar på transferfönstret och obehagligt tyst. Max von Schlebrügge har nämnts flera gånger men det är ju ingen bomb. Återstår att se om det dyker upp något på officiella i morgon.

Att det ska vara så svårt att få honom till det här stadiet.

Vårt hotell låg väldigt strategiskt placerat. Nära från ändhållplatsen för flygbussarna, nära La Rambla och all shopping. Men så mycket shopping var varken jag eller Lina intresserade av. Vi gick som hastigast in på El Corte Ingles. Det var spyfaktor på det. Bara skit. Så vi promenerade ner längs La rambla mot havet. La Rambla är extremt överhypat. Om man ni inte gillar att gå upp och ner på Drottninggatan. Roligare än så var det inte. Det var ännu en vacker dag och solen värmde upp till nitton grader. Vi satte oss och tog en glass vid havet och bara tog det lugnt innan vi gick upp i El Born - de trendiga kvarteren som är så mycket mysigare än resten av staden. Små restauranger och butiker av olika de slag. Fast vi handlande ju inget. Fredagen var seg och till slut hamnade vi på vårt torg, Avinguda de la Catedral, igen. Där blev det en lättare. En smörgås, en öl och lite sol och bara titta på människor som gick förbi som i sin tur tittade på Milo.

Vi beslutade oss för att gå genom stan. Fy fan, vad med avgaser och bilar. Inte alls mysigt. Det fanns inte en lugn sidogata att ta sig fram på. Och överallt samma dumma korsningar som var som små torg och vi var tvungna att gå in på varje sidogata för att kunna ta sig över på nästa sida. Varje korsning betydde femtio meters omväg. La Sagrada Familia var inte klar. Vilken den inte har varit för någon sedan den började byggas 1882. Den var väl pampig men inte så fantastisk. Då imponerar Jeronimosklostret i Lissabon mer. Milo sov mest i sin vagn. Imponerande då trottoarerna består av små gatustenar i olika räffelmönster och det liknar mer att man kör vagnen på en tvättbräda. Promenaden tog oss sedan uppåt mot Parc Güell för lite fika och vila för oss alla. Solen värmde fantastiskt skönt så att sitta i T-shirt var väldigt skönt samtidigt som vi blickade ut över Barcelona och duckade för pratglada papegojor. Det blev t-bana hem till hotellet och väl behövd lunch följd av en siesta. Jag var...

Milo, Lina och jag drog till Barcelona. Eftersom det är en kort semester så vill man kanske komma iväg tidigt. Inte jag. Det finns inget värre än att stå på Arlanda halv sju en kall vintermorgon. Kroppen har inte vaknat och den lilla frukost man orkar peta i sig gör en illamående. Därför tog vi ett eftermiddagsflyg halv fyra. Lite för sent men bättre än sju på morgonen. Klockan tolv hade väl varit optimalt. Nåväl. Vi anlände till hotellet klockan åtta efter ett varv runt Placa de Catalunya då det var omöjligt att veta vilken ände av torget vi var på. Efter mat och blöjbyte för Milo gav vi oss ut i natten för middag och sedan sömn för dag två.

Det är intressant hur snabbt nyttan med fem dagars ledighet är som bort blåst.