Söderblandning

I nyårskvällens mörka prakt försluts en del av livet. Och gjort blir gjort och sagt blir sagt och bladet färdigskrivet. Då, i en svindlande minut, hörs Vett och Sanning tala och våra drömmar saknar slut tills nyårsklockan klingar ut och vi blir fullt normala.

Glöm inte att tolvslaget är INTE uppskjutet med en sekund. ""En plusskottsekund kommer att läggas in i slutet av december 2008", har IERS, ett globalt organ som kan uttydas Internationella jordsnurrtjänsten, meddelat. Myndigheten förtydligar att de hyperexakta atomuren världen över vid årsskiftet 2008—09 därmed kommer att slå 23.59:59, 23.59:60, 00.00:00, i stället för att som vanligt gå direkt från 59 sekunder till 00." Det som Dagens Nyheter skriver stämmer inte. Då sekunden läggs till på UTC i England ligger Sverige redan en timme före. Således är vårt nyår normalt och sekunden läggs till en timme senare.

Nattens dröm är fri för tolkning. Jag och Ante ska gå på fotboll. Det är kallt som fan och vi ska ses i Skanstull. Jag kan se Globen och Söderstadion på andra sidan Skanstullsbron men Skanstull har förvaqndlats till en österrikisk westernstad?! Gamla skjul till hus och fullt av salooner. Jag ska möta Ante på någon bar som serverar glüwein, det skulle vara gott i kylan. Jag går in i bar efter bar men ingen serverar. Alla ser oförstående ut. Till sist kommer jag in i ett litet hål i väggen. Bakom ett bord sitter en söt, liten näpen tjej i en svart klänning. Hon tittar fram bakom luggen i sitt svarta, korta hår och jag kan bara se halva ansiktet. Med ett igenkännande leende visar hon in mig till rummet bredvid. Hon säger inte ett ord. Jag stiger in i en indisk restaurang. Vid ett bord sitter en familj och bredvid ligger en person i en sjuksäng kopplad till flera apparater. Barnen springer omkring och leker utan bekymmer. Jag frågar om de har glüwein och en herre svarar nickande och erbjud...

Året börjar närma sig sitt slut. Mycket har hänt, bra och dåliga saker. Roliga och tråkiga. Ett virrvarr av upplevelser. Några jag gärna upplever igen, andra som jag helst hade avstått ifrån. Årets lista Varsågoda. (Uppflyttad till årets sista dag samt några tillägg). Årets bästa dag: Flytten till Blekingegatan. Tillbaka till Söder. Årets sämsta dag: 080104 Årets utflykt: Junibacken Årets resa: Rio de Janeiro Årets linje: Gröna Linjen Årets CD 1: Duffy Årets CD 2: Fleet Foxes Årets CD 3: The Last Shadow Puppets Årets Soundtrack: Into the Wild - Eddie Vedder Årets film: Låt den rätte komma in och There Will Be Blood Årets TV-serie: Mad Men Årets musikal: Nej, inte Mamma Mia. Utan Once Årets bästa konsert: Stray Cats Årets sämsta konsert: Lars Winnerbäck på Zinken Årets club: Club Killers Årets bok: Gould's Book of Fish av Richard Flanagan Årets bild(er): Skogsnymfer Årets backspegel: Förr om åren Årets undersökning: Värdelöst vetande Årets makeover: My precious Årets promenad: Vret...

Igår skulle jag och Klas fika klockan sex. Vi skulle ses på Katarina Bangata. Klas visste dock inte namnet på stället. Det var i alla fall inte Chutney, utan det var stället bredvid som hade goda soppor. Men det var inte Chutney. Och han kunde inte minnas vad stället hette. Blå Lotus?! Nej, det var det inte heller men det låg där strax bredvid - och det var inte Chutney. Och inte WC. Söta tjejer har de i alla fall, sa han. Jag var tidig och hittade ett ställe mittemellan Chutney och Blå Lotus. Ett ställe som inte verkade ha något namn. På skylten utanför gjorde de även reklam för dagens soppa så jag tänkte att här måste det vara. Jag gick in och där fanns ju även söta tjejer så jag satte mig och tog fram min bok och beställde en kopp thé. Jag blev snabbt försjunken i boken och tiden gick. Tänkte inte så mycket på det då Klas brukar vara sen. Efter en liten stund kommer ett par in. Jag fattar direkt att det är deras första dejt. Han babblar på utan stopp. Hon, med tysk/ry...

Igår fick jag kontakt med Joe K. genom Facebook. Det var nästan tjugo år sedan vi hördes av sist men i korrespondensen igår så fortsatte vi bara där vi slutade. Helt naturligt. Vi umgicks inte mycket när jag bodde i Rome utan vi höll till i olika grupperingar kan man säga. Men likväl så fann vi nån gemensam nämnare. Samma ton. Det är samma sak med min kompis Jerry. Vi träffades en gång i Memphis men har kontinuerlig kontakt sedan dess. Som om vi känt varandra väldigt länge. Det är det som är intressant med vänner. En del kommer och går. Några fortsätter man vara vänner med - andra faller tyvärr bort av olika anledningar. Och det är inte alltid enkelt. Ibland blir det svårt, tycker jag. Det kan vara f.d vänner eller ex. De har också vänner. Vissa har man fått bra kontakt med. Men när en vänskap försvinner ska man också avveckla en annan - på grund av lojalitet. En bra kontakt till en väns vän är plötsligt "off bounds". Ändå kan det mycket väl vara så att just den relationen ka...

På 5:an visar de nu "Out of Sight" med George Clooney och Jennifer Lopez. Filmen kom ut 1998. i samband med att filmen kom ut så deltog jag i en tävling där jag skulle svara på fem frågor om filmen samt skriva en annorlunda kärlekshistoria på max femtio ord. Jag vann jag första pris! En resa till Cayman Islands, västindien. How about that!? Kärlekshistorien involverade Keps bar vid Globen, Sven-Bertil Taube som styckare samt Sif Ruud som militant vegan. Jag önskar att jag kom ihåg vad jag skrev. Det roliga är att jag ännu inte sett filmen.

Det här var jättegulligt och allt det där, men bäst är ändå namnet. St.Tiggywinkles Wildlife Hospital Det är som Skuttunge. Det är också ett bra namn.

Du vet den där saken du hade tänkt att göra i år men du har hela tiden sagt: "Jag gör det på måndag". Idag är sista chansen att göra just den saken på en måndag. Själv ska jag jobba men först träna.

Knark, funk, brudar, knark, funk, brudar, knark, funk, brudar, rehab, knark, funk, brudar, knark, funk, brudar, rehab, knark, funk, brudar, knark, fun, brudar, rehab, knark, funk, brudar, knark, funk, rehab... Nånstans mitt i musiken, knarket, överdoserna och dödsfallen så lyckades Anthony Kiedis och hans Red Hot Chili Peppers sälja femtio miljoner skivor. Boken är intressant och lättläst (på engelska). Den är berättande i sitt språk och innehåller inga större moralpredikningar kring Kiedis leverne vilket är skönt. Att han fortfarande lever är nog vad som överraskade mig mest. Men å andra sidan läste jag att just hans lever inte mår så bra.

Det fanns som man brukar säga två chanser att nånting bra skulle hända mig idag. Ingen av dem dök upp. Och inte heller det jag önskade mest - att nån ringde och berättade att jag vunnit 110 miljoner på Lotto. Men så bor jag inte i Helsingborg. Spelar på lotto gör jag inte heller. Lungorna mådde bra och fungerade i harmoni med både ben och hjärta. Det var en kall men trevlig löprunda idag. Nu en lång varm dusch och sen ner till coffee för en belöningsfika och några kapitel i Shantaram. Senare ikväll ska jag skriva några rader om den bok jag alldeles nyss läst ut.

Kedjemail. Idag mellan 13 och 16 ska någonting bra hända mig. Mailet sa så. Om jag har följt instruktionerna, vilket jag nog inte har. Jag skulle vidarebefordra mailet inom femton minuter. Är det femton minuter efter jag har fått mailet eller läst det? Är det från tidpunkten jag fick mailet är det kört. Är det från den tidpunkten jag läste det så är det kört ändå. Jag har inte skickat det till så många som jag skulle göra enligt instruktionerna. Jag har bara skickat det till en person. Men om det ändå, mot förmodan, ska hända nånting bra så tror jag att jag går ut på stan mellan 13 och 16. För händer det inget så är det i alla fall sol ute. Och det kanske är det som är bra. Det stod tyvärr inget i mailet om att man fick önska sig vad som ska hända. Men det gör det samma. Det jag vill ska hända lär inte ske i alla fall. Varken ute eller hemma. Störst chans på stan då. Jag kanske hittar den där jävla lampan...

Varför kan inte kondisen stanna på samma nivå som när jag sist sprang? Varför kan man inte bara förbättra konditionen? Bara höja den ett snäpp utan att den blir sämre. I 45 minuter såg jag ut som ett trött gammalt ånglok. Jag blåste ut mer ånga än värmeverket i Hammarbyhamnen. Ändå gick det hyfsat i mina mått mätt. Det gjorde überjävligt ont i lungorna men hjärtat och benen hängde med. Fast den där tre-åringen som sprang förbi mig i uppförsbacken i full vinteroverall och kängor måste varit en förklädd, småväxt kenyan.

Kall, trött och uttråkad. Halva Södermalm finns nu under mina skosulor. En fin dag med The Doors i lurarna och kameran i handen. Det blev dåligt med bilder. Jag helt utan planer och idéer för ikväll - alltför rastlös för att sitta hemma. Jag får väl nöja mig med den sena utgången igår kväll. Det blir nog till att skaka fram en bra film kanske, laga middag och sänka mig i soffan.

Just det...

Alla julklappar är inslagna. Utan tejp eller lackmissöden. I morgon blir det en promenad förbi Nackas hörna på Katarina Bangata klockan tolv. En trevlig tillställning.

När jag klev ut ur porten i morse vid halv nio så var gatan helt tom. Jag skojar inte. Inte bara min del utan hela Blekingegatan. Allt var tyst. Inte en levande varelse så långt jag kunde se. Och då ser jag hela vägen ner till Östgötagatan. Jag tittade på klockan för att se om det var extremt tidigt men det stämde inte heller då det börjat ljusna. Efter femton, tjugo långa sekunder ser jag dock en svartklädd siluett korsa gatan vid Götgatan, nån sekund senare även en bil. För en stund undrade jag om hela världen hade dött och jag var ensam kvar.

"And the choice you make, between hating and forgiving, can become the story of your life." Ofta får jag en känsla av boken redan på första sidan. Antingen gillar jag vad den säger eller inte. Ibland är det bara språket som fångar mig, hur historien är berättad. Nackdelen med det senare är att det kan vara, likt mina inlägg ibland, meningslöst dravvel. Det händer inget och det finns inte riktigt någonting som bär historien framåt. Sånt är jobbigt även om det är trevligt skrivet. Nu väntar niohundratrettiotre sidor av "Shantaram" av Gregory David Roberts. Om en en kriminell australiensisk heroinist som rymmer till Indien och hamnar i Bombays slum. Där startar han en fri hälsoklinik, går med i maffian, jobbar med penningtvätt, falskmyntare och "soldat". Om någon av er har läst den så lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte. Jag har hunnit tio sidor och so far - so good.

Jag älskar dig, sa jag. Hon bara log. Brett och med bländande vita tänder. Hon satte sig ner bredvid mig på bänken. Årstaviken låg lugn som en saga framför oss och trätopparna som klättrade upp längs branten på andra sidan tycktes stå i lågor i den nedgående solen. Hon tog min hand och la den på hennes stora mage och sa: - Lyssna, där inne finns tre näsor, tre munnar, tre par ögon och öron och ett helt nystan av armar och ben. Den stora magen under hennes vita sommarklänning såg ut som en lösmage, som en gipsavgjutning som hölls uppe genom ett vackert band runt den nakna halsen. - Jag älskar dig, sa jag. - Jag är kissnödig, svarade hon. Fortfarande med samma vackra leende. *** Sofia, SOFIA, Sofia, S-o-f-i-a. Jag har ritat, tecknat, målat, kladdat, illustrerat namnet Sofia. Jag känner ingen Sofia. *** Jag var på helspänn. Roberto Saviano satt i morgonsoffan, mitt på torget i den lilla sicilianska byn och han skulle intervjuas av tv. I varje gatuhörn fanns en polis utplacerad. Militärpo...